W h i t e S h a d o w s

En kväll i början av sommaren så fick jag nog. Då nådde jag väl det som jag själv skulle vilja kalla min alldeles egna och personliga botten. Jag insåg hur vilse jag hade gått i det som kallas livet. Jag trivdes inte alls. Jag kände mig död inombords. Jag blev arg. Inte bara på mig själv heller, utan på hela den övergripande låtsasvärlden som så många av oss lever i. Jag är så obeskrivligt trött på inställningar som finns om hur man bör vara och vad man bör göra och jag är mer än obeskrivligt trött på när jag omedvetet dras in i det och tillåter det förgifta mitt eget sinne. Jag avskyr att behöva känna mig helt ensam i det jag vill göra bara för att jag inte föredrar att följa med strömmen. Det gör mig så ledsen att veta att det är så många andra som känner precis som jag också. Det är svårt att gå mot strömmen. Konstigt vore det väl annars. Men är det något jag avskyr mer än att känna mig ensam mot strömmen så är det att avsky mig själv.