W h i t e S h a d o w s

Igår morse vaknade jag strax efter åtta. Inte särskilt vanligt för en morgontrött nattuggla som jag. Dock var jag oerhört pigg och fylld av energi för en gångs skull så jag beslöt mig för att ta tillvara på det och på solen som strålade utanför mitt fönster. Jag slängde på mig träningskläder och nästan precis klockan nio lämnade jag lägenheten. Med musik i öronen promenerade jag Cityringen runt och passade även på att springa i bästa Rocky-anda upp och ner för trapporna på Djäkneberget tills mjölksyran var så total att jag trodde att benen skulle ramla av. När Cityringen var avklarade knatade jag ner i hamnen och la mig på en brygga. Där i solen, med Debussy's Clair De Lune i öronen, nickade jag till och där låg jag i säkert en halvtimme innan ilskna moln tog solen och värmen ifrån mig.
Väl hemma igen började jag fundera lite. Det finns ingenting i denna värld som gör en så oerhört ödmjuk som när man blir fråntagen något man tar för givet. Det är då man inser sin egen sårbarhet. Om det är någonting som jag har lärt mig av det jag har gått igenom hittills i livet så är det att uppskatta det jag har fått. Det är så fruktansvärt lönlöst att slösa energi på att inte vara nöjd med det man har och istället titta på andra för att önska att man hade vad de har. Det viktigaste som finns är att vara sams med sig själv, ha respekt för sig själv, älska sig själv. Jag har inte ett socialt kapital, ett kulturellt kapital eller ens ett ekonomiskt kapital som tar mig till höjderna dit så många vill komma för samhället har sagt att det är rätt och för att det är där som alla ska kunna känna att de är någon. Jag har heller ingen som helst ambition till att nå dessa höjder heller. Varför skulle jag göra det när det inte är jag? 
Jag har mitt liv och jag har för avsikt att göra det till det bästa livet som jag vill ha. Jag har ingen som helst lust att jämföra mig med andra. Jag vill inte slösa energi på att önska att jag var någon annan eller att jag hade vad andra har. Jag vill ha ett liv där morgnar som ovanbeskrivna betyder så mycket mer än all status i världen. Då jag ännu en dag faktiskt har möjligheten att kuta upp och ner i en trappa tills benen nästan ramlar av för att sedan slänga mig pladask på gräsmattan. Då jag ännu en dag kan dansa längs vägen jag färdas på till musiken som spelar i min mobil. Då jag ännu en dag ensam kan ta mig ner till en brygga i hamnen enbart för att slumra på en brygga i solen till ljudet av Debussy och vågorna.
Det finns inget pris på det. Inget pris alls.