W h i t e S h a d o w s

Jag ser människorna runt omkring mig och de ser pigga och friska ut. Fyllda av energi.  De rör sig som svävande moln och allt ser så otroligt lätt ut. Visst att de må ha bekymmer som vem som helst, men fysiskt sett verkar folk må så bra. Jag blir avundsjuk. På att jag inte är pigg och frisk eller fylld av energi. Jag vill också sväva fram. Kanske ser det ut som att jag gör det, jag vet inte, men för varje steg jag tar så känns det som att jag släpar på ett större jetflygplan. Varje trappsteg känns som ett eget K2 och ögonlocken är blytunga och vill bara falla ihop och låta mig sova. Dock vet jag att sömnen egentligen inte kommer att ge mig kraften åter då den ständigt äts upp av sjukdomen som jag tvingas acceptera underläge gentemot varje dag. Dag ut och dag in måste jag kämpa för att leva ett liv som de flesta andra tar för givet. Kämpa bara för att orka träffa mina nära och kära, bara för att kunna ha ett någorlunda normalt liv, bara för att inte lägga mig ner och ge upp.  

Du ser piggare ut, säger chefen, och färgen i mitt ansikte luras. I själva verket brinner min hud av feber och jag vill inget hellre än att gå hem och ge upp..i alla fall för dagen. Dock är jag rädd för att ju mer jag ger mig själv tillåtelsen att vara slagen, desto svårare kommer det vara att ta sig upp när det väl är dags för det. Kanske reser jag mig motvilligt upp vareviga dag eftersom jag är rädd för att jag ska ge upp helt annars...  

Min andra chef frågade vad jag kunde tänka mig att göra för att bli frisk. Allt, var mitt svar. Allt! Jag går igenom vilken behandling som helst om det betyder att jag får bli frisk.