Nothing else matters..
Tidigare på kvällen var hon med sin kompis till en mässa i kyrkan. Som konfirmationsassistent var man tvungen att gå på ett visst antal mässor. Hon flydde hemifrån.
Direkt efter mässan sprang de till discot som råkade ligga ett par hundra meter ifrån kyrkan. Kvällen skulle förändra allt.
Hon var femton år och helt klädd i svart. Svart polotröja och svarta jeans. Hon skulle fylla femton och han var fjorton. Han som var symbolen för den snart femtonåriga flickans inre demoner samtidigt som han var balsam för hennes trasiga hjärta och räddningen för hennes vilsna själ. Hon älskade honom. Han var hennes första kärlek. Han älskade inte henne.
Han visste att hon älskade honom, men han visste också att han inte kunde ge henne vad hon behövde och vad hon ville ha. Han hade sett hennes smärta. Han hade sett hennes själ blöda. Han visste hur skör hon var. Under kvällen dansade de till Metallicas Nothing Else Matters. Han luktade Axe Mirage. I sex och en halv minut höll han henne i sin famn. Hårt och nära. När låten tog slut tog han lång tid på sig innan han släppte henne. Hon grät floder över kärleken hon aldrig fick. Idag vet hon att trots att det smärtade då så var det inte det hon grät floder över. Idag vet hon att de där sex och en halv minutrarna, hur korta de än må ha varit, ändå var några utav de tryggaste minutrarna under hela hennes tonårstid.
Än idag kan hon inte lyssna på Nothing else matters utan att fyllas av en bitterljuv känsla. Hon känner tryggheten i hans armar när han håller henne hårt samtidigt som hon hör pappan skrika i bakgrunden hur värdelös hon är och hur han ska smälla till henne om hon inte slutar käfta emot. Hon känner vindpusten från när han höjer knytnäven i höjd med hennes ansikte. Hon ser in i hans kalla ögon och uppmanar honom att slå så att hon kan få nöjet att anmäla honom. Hon är mer livrädd än vad hon någonsin har varit eftersom hon vet att hon utmanar ödet, men hon tänker inte förlora. Tårarna strömmar nedför hennes kinder och hjärtat dunkar febrilt i hennes bröstkorg. Hon stirrar honom rätt i ögonen och han stirrar tillbaka. Hans näve skakar. Sen sänker han den snabbt, ger henne en hatfull blick och stormar därifrån. Hon vet inte när det hände, men hon vet att hon är äldre än sin pappa nu. Hon tar sin stolthet och springer till sitt rum där den rinner av henne likt tårarna längs hennes kinder. Det är över. För den här gången. Hon vann.
Direkt efter mässan sprang de till discot som råkade ligga ett par hundra meter ifrån kyrkan. Kvällen skulle förändra allt.
Hon var femton år och helt klädd i svart. Svart polotröja och svarta jeans. Hon skulle fylla femton och han var fjorton. Han som var symbolen för den snart femtonåriga flickans inre demoner samtidigt som han var balsam för hennes trasiga hjärta och räddningen för hennes vilsna själ. Hon älskade honom. Han var hennes första kärlek. Han älskade inte henne.
Han visste att hon älskade honom, men han visste också att han inte kunde ge henne vad hon behövde och vad hon ville ha. Han hade sett hennes smärta. Han hade sett hennes själ blöda. Han visste hur skör hon var. Under kvällen dansade de till Metallicas Nothing Else Matters. Han luktade Axe Mirage. I sex och en halv minut höll han henne i sin famn. Hårt och nära. När låten tog slut tog han lång tid på sig innan han släppte henne. Hon grät floder över kärleken hon aldrig fick. Idag vet hon att trots att det smärtade då så var det inte det hon grät floder över. Idag vet hon att de där sex och en halv minutrarna, hur korta de än må ha varit, ändå var några utav de tryggaste minutrarna under hela hennes tonårstid.
Än idag kan hon inte lyssna på Nothing else matters utan att fyllas av en bitterljuv känsla. Hon känner tryggheten i hans armar när han håller henne hårt samtidigt som hon hör pappan skrika i bakgrunden hur värdelös hon är och hur han ska smälla till henne om hon inte slutar käfta emot. Hon känner vindpusten från när han höjer knytnäven i höjd med hennes ansikte. Hon ser in i hans kalla ögon och uppmanar honom att slå så att hon kan få nöjet att anmäla honom. Hon är mer livrädd än vad hon någonsin har varit eftersom hon vet att hon utmanar ödet, men hon tänker inte förlora. Tårarna strömmar nedför hennes kinder och hjärtat dunkar febrilt i hennes bröstkorg. Hon stirrar honom rätt i ögonen och han stirrar tillbaka. Hans näve skakar. Sen sänker han den snabbt, ger henne en hatfull blick och stormar därifrån. Hon vet inte när det hände, men hon vet att hon är äldre än sin pappa nu. Hon tar sin stolthet och springer till sitt rum där den rinner av henne likt tårarna längs hennes kinder. Det är över. För den här gången. Hon vann.
Kommentarer
Trackback
