W h i t e S h a d o w s

Jag vet att veckan inte har pågått särskilt länge, men det känns som att det borde vara torsdag eller så. Under de två dagar som har passerat så har mycket hänt och jag har haft konstant ont i huvudet på grund av det. Jag finner lugn i Carlos Ruiz Zafóns ord och tar mig igenom Vindens skugga i lagom takt. Inte för fort och inte för sakta. Tänkte att jag skulle läsa ut den lagom tills mitt bokpaket kommer ifrån Adlibris. Fånig som jag är loggar jag in på deras hemsida varje dag för att se om det har hänt något mer med bokningen och jag längtar barnsligt mycket tills jag ser att paketet är skickat. När SMS-aviseringen sedan plingar i min mobil kommer jag att skynda ner till Skrapan för att släpa hem det tunga paket och slita upp det som ett barn på julafton. Paketet är fyllt av böcker som jag har velat läsa ett tag nu och jag har inte bestämt mig för om jag ska läsa One Hundred Days of Solitude först eller om jag ska läsa Love in the Time of Cholera först.  Dock vet jag att det blir en av böckerna som Gabriel Garcia Marquez har skrivit i alla fall. Jag har alltid velat läsa den första och Paola har pratat sig varm om den andra. Sedan har jag ju Mias rekommendationer också, Book Thief av Markus Zusak och Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne. Sist men inte minst har prottot (Supreme..!) i mig beslsutat sig för att det är dags för lite Oscar Wilde och jag ska även plöja igenom Jane Eyre en gång till innan jag ser föreställningen.

Jag tror att ens bokhylla säger en del om vem man är. Jag undrar vad min bokhylla säger om mig. Först och främst säger den nog att jag är väldigt lik Mia eftersom det är fastställt att innehållet i våra bokhyllor är relativt lika. Men utöver det, vad kan den säga om mig? Jag har allt från barn- och ungdomslitteratur som Berts dagböcker, Astrid Lindgrens mästerverk och Kittys oändliga mysterier till svenska mästare som Strindberg, Boye och Fröding till amerikanska höjdare som Faulkner och Steinbeck till skräckens klassiker som Shelley, Stevenson, Stoker, Poe och Lovecraft till fantasyns underbara värld hos Barrie, Carroll och Tolkien och så vidare och så vidare. Och jag blev alldeles nyss på nytt oändligt förälskad i innehållet i min bokhylla, jag har verkligen glömt bort att mycket av det jag letade efter på biblioteket förut nu står i min bokhylla. Jag insåg precis att litteraturvetaren i mig verkligen har satt sina spår i den möbel som dominerar min lägenhet.
 
Jag saknar dagarna jag hade under semestern. Då jag kunde ligga i soffan en hel dag och bara läsa, läsa, läsa och verkligen ha ro till att göra det. 

Det finns inget pretto med att läsa böcker. Visst, jag kan förstå om många tror det, men jag har aldrig sett litteratur som något ouppnåligt och jag avskyr att folk känner att det kan vara det. Finns det något härligare än att få begrava sig själv i en bra bok och låta orden på sidorna ta en till en helt annan värld? Det är så totalt oviktigt vem man är eller vart man kommer ifrån för en bok bryr sig inte. En bok blir vad man gör den till. Författaren må ha skrivit boken, men det är läsaren som skapar historian. När jag började läsa litteraturvetenskap var jag fast besluten om att varje bok hade en speciell betydelse och att det viktiga låg i att hitta rätt historia, rätt tolkning. Dock fick jag lära mig ganska snart att texten blir vad jag gör den till och varje historia släpps fri i samma stund som författaren ger sina ord till en läsare. Ingen har rätt att döma den andres val av favoriter för vad som tilltalar varje människa  i en film eller bok eller i musik eller vad det än må vara är något som är personligt. Vem har rätt att döma någon annans personliga vinkel? Jag säger ofta att jag älskar att titta på Djungel-George, att det är en film som får mig att skratta så att jag gråter. Ja, jag vet, det är inte världens bästa film. Men. Vad folk inte vet är att filmen påminner mig om min och min pappas exakt samma dåliga humor, min pappa som jag inte har kommit överrens med sen jag var tio, min pappa som jag mot alla logiska och vettiga regler saknar så att det gör ont. Döm mig nu om du vågar!

I grund och botten så har min inspiration alltid varit att berätta historier och jag har gjort det så länge jag kan minnas. Mina lekar som barn var alltid fyllda med inspiration från allt jag fick uppleva och jag gjorde mängder med radioteaterar på gamla hederliga kassettband som jag tyvärr inte har kvar idag. Jag minns dock känslan jag hade när jag spelade in på band. Jag donade och höll på hur länge som helst och jag älskade det. När jag blev äldre ville jag göra film. Jag studerade och lärde mig massor, men den viktigaste kunskapen jag tog med mig var dock att en film är ingenting utan en historia. Och det är just den som jag är intresserad av. Tekniken kan få en publik att säga "åhh", men en historia kan få publiken att känna. Det är den som får tårar att rinna och skratt att eka i väggarna. Därför blev det litteraturvetenskap för min del. Jag föll tillbaka på något som jag har älskat sen så länge jag kan minnas och det är där jag hör hemma. Bland orden. Bland historierna.