Snart är det dags för årets sista dag.. igen..
Jag har inte så mycket att ge av mig själv just nu. Som en flitig nötsamlande ekorre försöker jag samla ihop bitarna av mig själv som tydligen finns lite här och där. Just nu går det sådär. Min kropp är slutkörd. Jag är konstant sjuk. Mitt sinne är slutkört. Jag orkar knappt använda det som folk kallar hjärnceller.
Jag blev tillsagd att inte vara rädd för den del av mig som faktiskt tar stor plats. Men jag är rädd ändå. Jag vet inte hur jag inte ska kunna vara det. Det är en del av mig jag väldigt ogärna visar, just för att det är en del av mig som jag inte tycker om.
Tidigare i veckan fick jag frågan om varför jag satt och grät. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara så jag hittade på något som lät bra och som jag trodde stämde. Men egentligen tror jag att jag grät av lättnad. Därför att jag kände att elefanten som suttit på min bröstkorg plötsligt tokbantade och blev väldigt mycket lättare. Kan det vara så att min ihärdiga smärta i bröstet sen i lördags kan kallas insikt?
Fake it til' you make it sa jag till chefen. Förklarade att det var mitt motto och sa det med ett leende. Men det är ju precis det jag gör egentligen. Fejkar. Hur mycket är det egentligen bara jag som vet. Jag tror att det är på god väg att bli fake it til' you break it istället. Jag försöker sluta med det. Försöker bli ärlig mot mig själv. Men just nu gör det bara väldigt ont i bröstet.
