What's my name again?
Imorse vaknade jag med ett ryck och var övertygad om att jag hade försovit mig. Klockan var dock bara fem på morgonen så ingen fara på taket. Sedan greps jag av panik för jag trodde att jag hade missat Winnerbäck-spelningen. Som är nästa onsdag. Och nyss berättade Bima för mig att Västerås hade fyra (!) soltimmar mellan den första och den tjugonde november. Inte konstigt att man har god lust att gå och dö var och varannan dag. För någon vecka sedan sken solen in genom fönstret. I kanske tio minuter eller så, men det var tio efterlängtade minuter. Bima påstod att solen sken henne i ögonen och att hon inte såg datorskärmen och ville därmed att jag skulle dra för gardinerna. Jag som sitter närmast fönstret kunde inte annat än protestera och klargöra att nu när solen är här så ska vi inte stänga ute den, vi ska älska den. Sedan tryckte jag ansiktet mot fönstret och kände mig lyrisk i ett par sekunder.
