Separationsångest..
Jag fick hem en låda igår som innehöll större delen av mitt liv. I alla fall sedan jag lärde mig att skriva tills ungefär 2002. Mina dagböcker har hittat hem. I en låda med röda klistermärken på som säger "Aktas". Jag vill mig minnas att jag valde just den lådan för mina dagböcker av en anledning. För att innehållet var skört. Jag har inte läst böckerna sedan jag skrev dem. Har inte tordats för jag har alltid vetat att tjejen som skrev dem till största delen inte alls mådde bra då. Igår satt jag på hallgolvet och läste. Jag skrattade. Jag våndades. Jag fick ångest. Jag såg hur långt jag har kommit sedan dess. Jag mindes hur jag lärde känna vänner. Vänner som jag har kvar än idag. Kärlekar. Under en viss tid ungefär en ny kärlek varje vecka. Jag läste om när jag blev kär i "brossan". Jag var tydligen tretton år. Han var femton år. Han sa att han var kär i mig en fjärdedel av sitt hjärta. När jag läste det dog jag av skratt flera gånger om och jag skrattar ihjäl mig så fort jag bara tänker på det. Med facit i hand och en vänskap som i dagsläget är sexton år gammal så kan jag se att han redan vid femton års ålder snackade en massa skit. Ungefär precis om han gör idag. Skillnaden är väl bara att jag i dagsläget kan se igenom det utan att ens anstränga mig. Det ska bli mig ett sant nöje att jävlas med honom om hans gamla skitsnack.
I helgen drömde jag en dröm. Om tre personer som har funnits eller finns i mitt liv. Tre personer som alla representerar en plågsamma minnen. Jag drömde att jag släppte taget om dem alla tre. Tillät mig själv släppa det förflutna som funnits ovanför mitt huvud som ett svart moln så länge. I söndags när jag vaknade kände jag mig lättad. Och livrädd. En av personerna vill jag inte släppa alls, men det är nog nödvändigt. Det är där min separationsångest kommer in.
Att släppa taget innebär att gå vidare. Rädd blir jag för jag vet inte vad jag ska gå vidare till. Jag är van att veta. Att ha den tryggheten. Alltid veta nästa steg och att alltid veta hur jag kommer att må och hur jag ska hantera allt. Nu vet jag ingenting. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Förmodligen bra. Men nu är det mest förvirrande.
Vem vet vad man får när man lär sig att släppa taget? Jag tar ett steg i taget och sedan får vi helt enkelt se.
Jag vet inte riktigt vad Freud gjorde med mig i lördags...
