W h i t e S h a d o w s

Tim Burton!

Ett fantastiskt geni. En otrolig filmskapare. Jag kan knappt hitta de rätta orden för att beskriva den mannens otroliga gåva. Förmågan han har att få kontakt med fantasins värld och göra den verklig på vita duken är helt otrolig. Sätt Johnny Depp framför kameran och låt Danny Elfman stå för musiken så är det som bäddat för en spektakulär succé som varje gång ger mig gåshud och tårar längs kinderna.

Jag kan omöjligt beskriva med ord hur vackra och fantastiska hans filmer är för det finns inga ord som kan förmedla samma känsla som Burtons filmer kan.

Edward Scissorhands
Big Fish
Sleepy Hollow
Charlie and the Chocolate Factory
och..
kommande Alice in Wonderland.

Exempel på perfekt. Exempel på när det är nyttigt att låta en film äga ens sinnen så pass att omvärlden slutar existera. 

Alice in Wonderland


Big Fish


Edward Scissorhands

Jag har ett stort problem. Jag måste göra något åt det problemet och det NU. På grund av min trötthet vid MS så har jag fått kraftiga disciplin-issues vad gäller min egen hälsa. Man kan tycka att diagnosen borde ha skrämt så pass att jag inte kan annat än att gå efter hälsohandboken, men istället har det blivit tvärtom. Jag orkar inte. Jag är för trött. Och därmed så blir min hälsa osidosatt. Dåligt. Mycket dåligt. Jag köper mat istället för att laga och jag sover och samlar energi istället för att slita med träning. Jag måste lära om. Helt och hållet.
Jag har tillbaka på jobbet nu efter en veckas sjukskrivning på grund av monstersjukan och jag är fortfarande inte frisk. Det blir bättre, men det går väldigt sakta. Veckan som har varit har skrämt mig. Främst på grund av min rädsla för att få ett skov. Min kropp blir inte densamma när jag är sjuk. Gamla skov känns igen och påminner mig om den mentala och fysiska plågan som jag tvingades genomlida sist. Jag tackar alla gudar som någonsin har nämnts för att jag inte har fått några allvarliga bestående hittills. Skulle jag däremot få ett skov nu och veta att jag inte har tagit hand om mig själv så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag har haft en väldig tur och jag borde visa tacksamhet genom att ta hand om mig själv.
Jag och Mikaela ska lägga upp en plan för mig. Jag behöver motivering. Jag behöver peppning. Jag behöver klara det. Jag måste få vara så frisk som jag bara kan vara. Jag måste!

Så här sjuk har jag nog inte varit på minst tio år eller så. Är inne på dag fem nu och jag känner mig inte ett dugg bättre, snarare sämre än någonsin. Imorse skulle jag ha min dagliga dos av honung och i vanliga fall tycker jag att det är väldigt väldigt sött (inte helt otippat), men nu kände jag inte ens smaken av det. Och igår fick jag äta McD och tyckte att det var äckligt!! What the hell??!! Inser ni då hur sjuk jag är?! Och med den här satans sjukdomen så kommer jag att missa Maddes födelsedagsfirande också och det gör mig så ledsen. Men grattis iaf, gumman!!

Jaja, inget ont som inte har något gott med sig. Förhoppningsvis. Jag tänker att om jag är så monstersjuk nu så kanske jag kan få vara HELT frisk ett bra tag nu istället för att gå omkring och känna mig småhängig hela tiden. Hoppas hoppas.

Och inatt drömde jag för övrigt igen om mina stora kattdjur som ska jaga mig. Jag kan för allt i världen inte förstå dessa drömmar. Varför kattdjur i olika typer av drömmar som alla går ut på att jaga mig?? Varför inte galna mördare direkt? Varför söta kissekatter (tillika mördarmaskiner)?

Nu ger jag upp!! Vet inte riktigt vad det innebär i mitt sjukdomssammanhang, men jag ger upp. Vad någon än försöker tortera ur mig för information så ger jag mig. Ta vad ni vill bara jag får bli frisk igen. Igår morse trodde jag att jag var på väg att bli liiite bättre, men tji fick jag för på eftermiddagen kom monsternysningarna och nu mår jag kassare än kassast. SKIT!!! Idag väntar läkarbesök och Apoteks-besök. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte, JAG ORKAR INTE!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag stirrar på sidorna. Gång på gång. Läser orden som bildar meningar. Väntar på att de ska säga mig något. Väntar på en uppenbarelse. Kom uppenbarelse, kom!! Äh, jag får väl gå och titta på True Blood istället.

Jag är sjuk. Jag tycker inte om att vara sjuk. Halsen envisas med att göra ont och jag är lite lätt snuvig och febrig.

Jag lyssnar på Winnerbäcks nya album om och om igen, men jag hör bara Kent. Jag lyssnar på Muse's nya album också. Och David Grays nya album. Världen är full av fantastisk musik och jag undrar när jag ska ha tid att lyssna på allt som jag vill lyssna på. 

Jag längtar efter premiären av New Moon, uppföljaren till Twilight, och Tim Burtons Alice in Wonderland. Johnny Depp är ett geni, han är en av de mest underbara skådespelare på denna jord. Tim och Johnny tillsammans kan inte bli fel.

Johnny Depp som den galne hattmakaren i Alice in Wonderland


New Moon

Jag måste ju säga att när man, sjuk och sliten, pallrar sig till ICA för att handla dagens första måltid (kl. 18.30 vill jag påpeka, eftersom jag har sovit sen kl. 13.00), och sedan på vägen hem blir sjungen för av en kille med ett vackert leende och en pojkbandsliknande fin och sockersöt röst, så kan man inte låta bli att må lite bättre. I alla fall för stunden. Isn't she lovely, isn't she wonderful sjöng han och jag kunde inte låta bli att generad och knallröd i ansiktet. Det slår Simons uttalande från imorse med hästlängder. Värst vad du ser febrig ut då!

Tack, främling, för att du fick mig att må lite lite bättre.

Det är svårt att erkänna sig besegrad. Det är svårt att lyfta armarna i luften och lämna kroppen oskyddad. Men jag har hört att det ska vara bra att göra så ibland.

Jag har inte suttit på min plats den här veckan eftersom jag har jobbat med internationella så när jag besökte min plats för att flytta tillbaka lite saker så såg jag att jag hade fått en present av Helena nu innan hon gick. Sötaste lilla gosedjuret låg på min plats så jag var bara tvungen att hänga upp honom i lampsnöret. Nu hänger han stadigt med Tiger som jag fick av Milo.

Min nya kompis, dock i mindre format och inte lika jaktsugen.

Idag var Joels och Helenas sista dag. De har tagit tjänstledigt i ett halvår för att backpacka i Australien. Knappt någon på jobbet är avundsjuk. Innan de gick tog de en runda på golvet och sa hejdå till alla som inte ska komma ikväll och kramar och fina ord haglade. Inte utan att jag fick en tår i ögat. Det gav mig ungefär samma uppgivna känsla som alla de gånger då jag har slutat i någon skola och tvingats skiljas från den klass och allt runt omkring som har varit min vardag. Det känns lika mycket i magen varje gång.

Det kommer absolut att bli ett tomrum efter denna galna duo. Onekligen. Jag önskar dem dock all lycka och som jag, med armarna i  kors och med putläpp som en småunge, tjurigt klargjorde för Joel när de hade kramturné så tänker jag minsann inte säga hejdå förrän ikväll. För ikväll blir det fest. Men vi vet inte riktigt vad som kommer att ske med all överbliven alkohol när Weasel inte är här och ser till att allt ordnar upp sig på den fronten.

Om ni är nyfikna på vad JoHel har för sig på resan så kan ni alltid läsa deras blogg som finns i spalten till höger. 

Gå in och läs bloggen, jag snodde bilden därifrån.

Det är lustigt hur väl man lär sig att identifiera folk utifrån deras sätt att gå. Vi är många som knatar fram och tillbaka i lokalerna här på jobbet och sitter man med ryggen till så ser man inte alltid vem som kommer. Men man lär sig att höra. Eller i alla fall jag har gjort det. Anna med de hårda klackarna, Simon med det snabba och korta stegen, Ylva med de ännu kortare och snabbare stegen, Daniel med låånga och lugna steg, Wall-E's klickiga och hurtiga steg. Jesse känner man dock bäst igen utifrån handklappningarna.

När jag gick på Katrineberg gjorde jag samma sak, identifierade folk utifrån deras fotsteg. När vi skulle ha lektion och väntade på folk som skulle komma så hörde man redan på nedre våningen vem som var på ingång. När man (läs Jag) satt en sen kväll i mörka och fladdermusfyllda Filmhuset och jobbade så infann mörkerrädslan sig inte när man kände igen fotstegen som hördes genom det stora huset.

Ingen större överraskning då det är en återkommande längtan, men jag saknar tiden på Katrineberg. Fotolabbet, Filmhuset, grymma festerna på Hultet och i Röda Stugan, pizzerian i Vessige, maten på skolan och främst våra grymma frukostar, vägen till ICA, åkrarna, kyrkan, lugnet, FOLKET..ja, jag saknar Vessige-syndromet (som vi kallade det) helt enkelt. I sommar när skolan blir vandrarhem ska jag dit och mysa. Ta ett par dagar och bara vara i en av de två miljöer som inte har gett mig ett enda dåligt minne. En miljö som bara erbjuder ro i min själ.

Först; Matsalen.
Sen; Omgivningarna.
Sist; Södergården, mitt gamla hem under två år, högra trappuppgången. Huset till höger är Teaterhuset. Till vänster precis utanför bild är Filmhuset och ungefär där kameran är finns Röda Stugan som också är studentbostad.

Jag älskar Muse's nya Undisclosed Desires. Den är så fantastisk. På alla sätt. Jag är så otroligt såld. Texten, musiken, allt. Så otroligt klockren!!

I know you've suffered

But I don't want you to hide

It's cold and loveless

I won't let you be denied

Soothing

I'll make you feel pure

Trust me

You can be sure

I want to reconcile the violence in your heart

I want to recognise your beauty's not just a mask

I want to exorcise the demons from your past

I want to satisfy the undisclosed desires in your heart

You trick your lovers

That you're wicked and divine

You may be a sinner

But your innocence is mine

Please me

Show me how it's done

Tease me

You are the one

I want to reconcile the violence in your heart

I want to recognise your beauty's not just a mask

I want to exorcise the demons from your past

I want to satisfy the undisclosed desires in your heart

Please me

Show me how it's done

Trust me

You are the one

I want to reconcile the violence in your heart

I want to recognise your beauty's not just a mask

I want to exorcise the demons from your past

I want to satisfy the undisclosed desires in your heart

Jag tittade på Extreme Male Beauty igår kväll. Handlar om killar och vad de känner inför att inte se ut som David Beckham, att alltså vara vanliga normala killar. Att tjejer känner press inför alla tusentals bilder på fotomodeller och att de ska behöva se ut på samma sätt för att vara accepterade är inget nytt. Ätstörningar hit och plastikoperationer dit. Vi har hört storyn förut. Men det är inte ofta man får höra en killes syn på det utseendefixerade samhället vi lever i och heller inte deras känslor inför denna press. Hur ofta tänker man på att killar faktiskt också kan se ner på sig själva efter att ha passerat en plansch på en halvnaken och vältränad kändis? Och hur ofta erkänner killar något sådant?
Läste en blogg idag av en kille till synes full av självförtroende och självständighet. I bloggen visade han en helt annan sida, en ödmjuk och kärleksfull sida. Han var öppen med det faktum att han längtar efter den rätta kärleken och att kroglivet bara var ett tidsfördriv under tiden. Att killar kan bete sig som svin erkände han, men ville gärna påpeka att tjejer kan  vara minst lika hemska. Det håller jag helt och hållet med om.  
Att se igenom dessa perspektiv var otroligt uppfriskande och på något sätt känner jag en viss tröst i att killar känner precis som tjejer och som saknar och längtar efter samma saker som tjejer. Det är sällan som de erkänner sådant som sagt. Det är väldigt tröttsamt att bli bombarderad med stenhårda killar som inte visar känslor. Det är fruktansvärt osexigt faktiskt. Kanske är det därför jag aldrig blir kär, för att var jag än tycks gå så träffar jag killar som ser känslor och kärlek som en svaghet. Orka!
Kille eller tjej spelar egentligen ingen roll. Vi är alla människor och alla människor behöver kärlek och uppmuntran. Alla behöver någon som älskar dem villkorslöst precis som de är. Alla är värda det.

Kan någon berätta för mig vad bästa tillvägagångssättet är för att hantera att jag kommer hem på lunchen och väljer att äta fil och müsli och efter att ha haft müslin i en tallrik så blir det kortslutning i någon del av hjärnan och det slutar med att jag har haft nougatsås på müslin istället för fil?

För jag förstår inte hur jag bör bemöta det...

Mycket händer just nu och mycket från det förflutna har dragits upp. Saker som jag trodde var bearbetade och borta, men som tydligen bara var borta just för att jag har förträngt skiten. Gömt det i en liten låda som har låsts och lagts längst bak i minnet. 
Återbesöket till det förflutna har gjort att jag går omkring och bär på en ilska som inte är jag och det kan ju göra att jag framstår som aningen lättretlig. Eller kanske mer rent av förbannad. Tyvärr är det väl en del av processen för att få saker ur skallen en gång för alla och på rätt sätt den här gången.
Till er som tvingas umgås med mig: snälla, försök ha överseende med mitt humör. Det går över. Hoppas jag.

Idag är det fredag. En välbehövlig sådan. Med mycket gammalt som kommit upp till ytan igen så känns det som att det skulle vara läge för mig att försvinna någonstans, men alla ställen jag kan komma här i närheten är besudlade av dåliga saker på ett eller annat sätt. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Jag vill bara att den här perioden ska gå över så att det kan kännas bra igen. Tyvärr måste jag nog stå ut med att det tar sin lilla tid. Pandoras ask har öppnats och jag kan bara stå ut och hoppas att det är detsamma i mitt fall som i människans när Pandoars nyfikenhet tog över; att hoppet är det sista som lämnar en.

..mer förklaring än så är knappast nödvändig kan jag tycka.

Catalina Island är en ö i Stilla Havet, 3.5 mil från Los Angeles. Ön är liten, med ungefär tre- till fyratusen invånare. 3.5 mil gånger 1.3 mil stor. En stad, Avalon. Enda fordon på ön är golfbilar, som jag bittert nog inte fick köra eftersom man var tvungen att ha körkort om man inte vill betala $800 i böter, bortsett från ett och annat arbetsfordon. Och båtarna såklart, men de används ju inte tekniskt sett PÅ ön utan i vattnet.

Otroligt vacker och fridfull ö. Vi var där en dag under vår tid i Los Angeles förra året. Fantastiskt! Får ni möjligheten någon gång att besöka denna ö så rekommenderar jag er att åka. Onekligen. Båten över tar väl runt en timme eller så från Long Beach. Alternativt så kan ni flyga helikopter. Jag åkte toksnabb flervåningsbåt. Satt högst upp under solens strålar och hoppades på en bränna (trots spf50...nej, du läste inte fel) och gjorde allt för att inte flyga av som en vante i en tornados våld. Jag fick slutligen stiga av båten med absurt mycket volym i håret. Utan bränna att skryta med. Svårt med rätt spf i L.A. när man har min hud. Med spf30 så bränner jag mig efter någon timme och med spf50 så får jag ingen färg alls. Om det kunde finnas spf40 så hade jag nog varit nöjd.

I vilket fall som helst; glöm inte kamera!

Hamnen i Avalon

Kärlek! ♥

Imorse såg jag videon för Kelly Rowland och David Guettas When love takes over. Och drabbades av en enorm saknad. Jag såg att videon är inspelad i Venice Beach, Los Angeles. Precis vid all graffiti som jag och syrran tog en massa bilder vid.

Jag älskar Venice Beach. Det kanske inte ser så mycket ut, men känslan är oslagbar. Så avslappnat och flummigt. Gatumusikanter och andra typer av artister längs strandpromanden. Fantastisk graffiti, högt och lågt, på hus och på murar, som i mina ögon borde kallas konst. Knasiga små butiker. Galna människor. Underbart. Ska jag någon gång bo i Los Angeles så ligger Venice Beach på min Topp 3 -lista. Lätt. När jag och syrran var och hälsade på pappa förra året så spenderade jag och syrran en av de bästa dagarna i mitt liv i Venice Beach. Vi promenerade längs hela strandpromenaden från Venice till Santa Monica Pier där vi åkte pariserhjul och såg solen gå ner. Sträckan är säkert nästan en mil, men jag måste säga att det var den kortaste milen jag någonsin har vandrat. Trots solbränd hjässa och krypbett i pannan vilket resulterade i en vacker Conehead-look för min del så ska det mycket till för att slå den dagen och hur jag mådde då.   

När jag tänker efter så är många av de bästa dagarna i mitt liv faktiskt spenderade med lillasyster. Hon har en förmåga att få mig att slappna av. Kanske är det för att hon och jag är så lika och har en tendens att älska de små sakerna i livet som man lätt missar med planering och hets. 

För andra gången på kort tid i mina träningsmått mätta har jag pushat mig själv till att powerwalka runt cityringen. Lagom till solens långa farväl av idag gick jag ut i en stad på väg hemåt och med musiken i öronen stred jag mot trötthetens ilskna vilja. Jag hittade en ny trappa att forma rumpmusklerna i och den kutade jag upp och ner för trehundra gånger tills jag såg rosa elefanter med paraplyer dansa runt omkring mig. Tog beslutet att det nog då var dags att gå vidare så jag styrde stegen mot Djäkneberget.
Där på en bänk i solnedgången satt en pojke och en flicka på en sisådär fjorton år. Pojken grät. Med ansiktet begravt i händerna grät han. Flickan bredvid tröstade honom, drog sin hand längs hans rygg, viskade saker i hans öra. Saker som bara han fick höra. Han lyfte huvudet och gjorde sitt bästa för att torka tårarna. Tittade bort från flickan med envist blöta kinder. Hon fortsatte att dra handen längs hans rygg. Upp och ner, upp och ner. 
Under ett par korta sekunder utspelade sig detta framför mina ögon när jag passerade. Jag kunde inte låta bli att le lite bitterljuvt efter att jag hade gått förbi. Jag undrade om de hade någon aning om vilken fin stund de delade just då. 
Många pojkar och flickor med oskyldiga hjärtan växer upp och lär sig att dölja det som gör dem vackra och äkta. De lär sig att det av någon anledning ska vara svagt att ha känslor. De blir robotar under gällande normer.
Ungefär här började Thåström vråla i mina öron att det ska bli varmt igen. Åttahundra grader för att vara exakt. Det kan jag lita på. Ja, då gör jag väl det då.

Nu har jag fått mitt brev om vilken by som jag är fadder till. Byn heter Dassa-Zoumé och ligger i Benin i nordvästra Afrika. Jag hann bara kolla igenom mitt brev lite snabbt nu det damp ner i brevlådan, men jag fick bilder och en massa information om landet så det ska jag läsa så fort jag kommer hem idag. 

Jag sitter och lyssnar på all typ av musik som jag någonsin haft minne av att jag har lyssnat på. Prisa Spotify! Jag har aldrig riktigt kategoriserat musik särskilt mycket under min uppväxt, men jag märker att jag alltid har varit väldigt månsidig vad gäller musiken jag har tyckt om. Den allra första CD-skiva som jag köpte var Bryan Adams Waking up the Neighbours från 1991. Den andra skivan var nog Michael Learns To Rocks skiva med samma namn från ungefär samma tid. Nummer fyra på den skiva var låten The Actor. Jag fick skivan i födelsdagspresent och ett par dagar senare kom tjocka släkten på besök och jag visade stolt upp min skiva och klargjorde för min faster och min kusin att jag minsann hade lärt mig hela låten utantill på så kort tid. De trodde inte på mig, tyckte jag var för ung för att kunna en hel engelsk låt utantill. Men jag var tvungen att bevisa så jag satte på skivan och sjöng för glatta livet. Nu så här i efterhand inser jag ju att den engelska jag då trodde var klockren kanske var aningen knagglig. Jag kunde texten då, med den engelska jag trodde att jag behärskade, och jag kan den än idag, med betydligt bättre engelska. Det har dock varit svårt att få in att MLTR faktiskt inte sjunger I'm not an actor of love the star utan I'm not an actor, I'm not a star.

Jag älskade att sjunga när jag var liten, jag sjöng hellre än bra. Uppenbarligen. Såg till att lära mig alla texter så mycket det gick. När jag och min lillasyster åkte bil i baksätet och lyssnade på radion så brukade jag alltid sjunga med i låtarna och min syster som kanske var tre-fyra år då var som hypnotiserad av hur mina läppar rörde sig utefter musiken som spelades. Hon som satt som paralyserad och bara tittade på mig med stora ögon. Idag är syster gammal nog att köra egen bil och när jag åker med henne brukar hon och jag yla ikapp så mycket vi orkar till all musik som vi får tag på. Nu är hennes läpprörelser ikapp med mina och jag älskar att hon är lika knäpp i skallen som jag. Min älskade lilla syster!! ♥

  
Dum dummare..utan inbördes ordning.

Vill man däremot se något som gör en så barnsligt glad långt in i hjärtat så ska man titta på den här. Jag älskar hur dansarna är i alla äldrar, jag älskar att alla ser ut som vanliga resenärer och inte dansare, jag älskar hur spontana alla ser ut, jag älskar ungarna i trappan och jag älskar hur alla bara tar sitt pick och pack och går åt olika håll när de är färdiga precis som de senaste fyra minutrarna inte alls har hänt. 

Tittar på So You Think You Can Dance, finalen. Mia Michaels, säga vad man vill om henne, men hon är en fantastisk koreograf. Såg nyss Kayla och Kupono med detta nummer och det fick mig att gråta. Det är så vackert. Så vackert.

Ibland kan det vända som på en femöring. Eller ja, kanske mer en hundring eller kanske till och med en tusing. De där sakerna som jag gör mitt bästa att kuta ifrån när jag egentligen inte behöver tänka på dem kommer ikapp och fäller krokben för mig. Ikväll har det kommit ifatt lite. Visst är det så att man inte ska må dåligt över saker man inte kan göra något åt, men det är ju också lättare sagt än gjort. Vissa saker står för nära och när man inte vet hur man ska hantera det så brukar det kännas bäst att springa istället. Jag ska försöka sluta med det. Tror det är bäst.

Att hälsa på Kolmårds-trollen brukar hjälpa.

Jag brukar inte vara den som föredrar att se romantiska dramafilmer. Ska det vara en romantisk film så får det oftast bli en komisk sådan. Gång på gång så pratar folk om The Notebook av Nick Cassavetes. Ett romantiskt drama. Karaktärer i filmer refererar till den. Människor i min närhet är saliga över den. På grund av detta så har jag länge velat se den. Se vad som gör filmen så speciell. Gammal hederlig nyfikenhet.
Jag och Madde, som redan hade sett filmen, slängde oss i min soffa och slog på filmen. Ha inte fööör höga förväntningar, ber hon och jag lovar att inte ha det. Ska jag se en film som är väldigt hypad så brukar jag oftast göra det med en viss skepticism just för att jag inte vill döma filmen utifrån andras åsikter och även denna gång gjorde jag mitt bäst för att vara skeptisk.
Filmen rullade på och inget tog mig riktigt med storm. Sen mot slutet av filmen så händer något i handlingen. Den slår mig ansiktet likt en bitterljuv smäll på truten och jag faller handlöst. Tårarna sprutar och jag kan inte få hejd på dem och jag älskar filmen. Helt plötsligt älskar jag den. Hur klyshig den än må vara så älskar jag den.
Det är en underbar berättelse om sann kärlek, den kärlek som så många inte tror på. Jag tror på den. Jag har alltid trott på den. Och jag hoppas att jag någon gång hittar den personen som så villkörslöst och äkta kommer att älska mig såsom jag älskar honom. 
Många ser kärlek som en svaghet. Som att det där med att vara kär skulle vara samma som att vara svag. Att man på något sätt skulle vara en mer självständig och stark person bara för att man inte låter någon komma nära inpå. Jag förstår mig inte på folk som ser ner på andra som har hittat någon att älska. Jag kallar det rädsla och jag kallar det avundsjuka. Alla människor på denna jord behöver älska och få vara älskade. Så är det. Att våga älska någon annan så starkt att man känner sig halv utan just den personen, hur är det svagt?? Förklara för mig hur det är starkt att säga nej till en av de få saker som gör en människa mänsklig. Förklara för mig hur man kan välja att känna sitt hjärta bli kallare och stummar för var dag som går hellre än att känna det slå som besatt i bröstkorgen just för att den personen just kom in genom dörren. Förklara för mig, för jag förstår verkligen inte.

Att inte kunna ta emot och ge gåvan som kallas kärlek låter mest bara sorgligt, tycker jag. Jag vet att jag inte lätt blir kär och ibland tror jag att mitt hjärta har tagit sitt pick och pack och dragit för gott och då känner jag mig så där sorglig. Men plötsligt så känner jag det slå och då vet jag att om det något jag kan så är det att älska en annan människa. Rätt människa. Nej, vet ni vad, en vacker dag kommer jag att ha min alldeles egna Noah Calhoun. I värsta fall så har jag ju min katt och det går inte av för hackor vill jag lova.

Man vet att det moderna samhället har slagit sina klor i en när man försöker använda jobbets passerkort till att komma in i sin egen lägenhet. Det är också då man vet att man är alldeles för slut i huvudet för sitt eget bästa.

Trött som jag var när jag kom hem igår kunde jag för allt i världen inte förstå varför jag inte kunde komma in hemma när jag slog upp passerkortet framför nyckelhålet i dörren. Gång på gång på gång.... När ungefär en halv minut hade passerat och jag hade hunnit bli smått ilsk för att jag inte fick komma in trots att jag hade försökt 37 gånger så föll poletten ner och jag började skratta så jag fick ont i magen. Man hade ju kunnat tycka att jag borde ha hållt upp 'droppen' som jag måste använda för att komma in på gården istället, eftersom jag redan hade den i handen, men tydligen trodde jag att mitt passerkort skulle funka bättre.