Fotsteg..

Det är lustigt hur väl man lär sig att identifiera folk utifrån deras sätt att gå. Vi är många som knatar fram och tillbaka i lokalerna här på jobbet och sitter man med ryggen till så ser man inte alltid vem som kommer. Men man lär sig att höra. Eller i alla fall jag har gjort det. Anna med de hårda klackarna, Simon med det snabba och korta stegen, Ylva med de ännu kortare och snabbare stegen, Daniel med låånga och lugna steg, Wall-E's klickiga och hurtiga steg. Jesse känner man dock bäst igen utifrån handklappningarna.

När jag gick på Katrineberg gjorde jag samma sak, identifierade folk utifrån deras fotsteg. När vi skulle ha lektion och väntade på folk som skulle komma så hörde man redan på nedre våningen vem som var på ingång. När man (läs Jag) satt en sen kväll i mörka och fladdermusfyllda Filmhuset och jobbade så infann mörkerrädslan sig inte när man kände igen fotstegen som hördes genom det stora huset.

Ingen större överraskning då det är en återkommande längtan, men jag saknar tiden på Katrineberg. Fotolabbet, Filmhuset, grymma festerna på Hultet och i Röda Stugan, pizzerian i Vessige, maten på skolan och främst våra grymma frukostar, vägen till ICA, åkrarna, kyrkan, lugnet, FOLKET..ja, jag saknar Vessige-syndromet (som vi kallade det) helt enkelt. I sommar när skolan blir vandrarhem ska jag dit och mysa. Ta ett par dagar och bara vara i en av de två miljöer som inte har gett mig ett enda dåligt minne. En miljö som bara erbjuder ro i min själ.


Först; Matsalen.
Sen; Omgivningarna.
Sist; Södergården, mitt gamla hem under två år, högra trappuppgången. Huset till höger är Teaterhuset. Till vänster precis utanför bild är Filmhuset och ungefär där kameran är finns Röda Stugan som också är studentbostad.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0