W h i t e S h a d o w s

Jag brukar inte vara den som föredrar att se romantiska dramafilmer. Ska det vara en romantisk film så får det oftast bli en komisk sådan. Gång på gång så pratar folk om The Notebook av Nick Cassavetes. Ett romantiskt drama. Karaktärer i filmer refererar till den. Människor i min närhet är saliga över den. På grund av detta så har jag länge velat se den. Se vad som gör filmen så speciell. Gammal hederlig nyfikenhet.
Jag och Madde, som redan hade sett filmen, slängde oss i min soffa och slog på filmen. Ha inte fööör höga förväntningar, ber hon och jag lovar att inte ha det. Ska jag se en film som är väldigt hypad så brukar jag oftast göra det med en viss skepticism just för att jag inte vill döma filmen utifrån andras åsikter och även denna gång gjorde jag mitt bäst för att vara skeptisk.
Filmen rullade på och inget tog mig riktigt med storm. Sen mot slutet av filmen så händer något i handlingen. Den slår mig ansiktet likt en bitterljuv smäll på truten och jag faller handlöst. Tårarna sprutar och jag kan inte få hejd på dem och jag älskar filmen. Helt plötsligt älskar jag den. Hur klyshig den än må vara så älskar jag den.
Det är en underbar berättelse om sann kärlek, den kärlek som så många inte tror på. Jag tror på den. Jag har alltid trott på den. Och jag hoppas att jag någon gång hittar den personen som så villkörslöst och äkta kommer att älska mig såsom jag älskar honom. 
Många ser kärlek som en svaghet. Som att det där med att vara kär skulle vara samma som att vara svag. Att man på något sätt skulle vara en mer självständig och stark person bara för att man inte låter någon komma nära inpå. Jag förstår mig inte på folk som ser ner på andra som har hittat någon att älska. Jag kallar det rädsla och jag kallar det avundsjuka. Alla människor på denna jord behöver älska och få vara älskade. Så är det. Att våga älska någon annan så starkt att man känner sig halv utan just den personen, hur är det svagt?? Förklara för mig hur det är starkt att säga nej till en av de få saker som gör en människa mänsklig. Förklara för mig hur man kan välja att känna sitt hjärta bli kallare och stummar för var dag som går hellre än att känna det slå som besatt i bröstkorgen just för att den personen just kom in genom dörren. Förklara för mig, för jag förstår verkligen inte.

Att inte kunna ta emot och ge gåvan som kallas kärlek låter mest bara sorgligt, tycker jag. Jag vet att jag inte lätt blir kär och ibland tror jag att mitt hjärta har tagit sitt pick och pack och dragit för gott och då känner jag mig så där sorglig. Men plötsligt så känner jag det slå och då vet jag att om det något jag kan så är det att älska en annan människa. Rätt människa. Nej, vet ni vad, en vacker dag kommer jag att ha min alldeles egna Noah Calhoun. I värsta fall så har jag ju min katt och det går inte av för hackor vill jag lova.