Något vaknade när jag skulle sova..

För några nätter sedan låg jag i sängen och hade då för avsikt att sova, men jag kunde inte. Något vaknade istället inom mig. Inspirationen. Fråga mig inte varför, men där var den helt plötsligt. Jag beslöt mig för att kombinera inspirationen med det faktum att jag låg i sängen så jag snokade fram en av mina skrivböcker och la mig i sängen och började skriva. Och jag skrev. Blev trött. Skrev lite till. Det hela slutade med att jag somnade med skrivboken på magen, pennan i handen och med ett leende på läpparna. Mer sådant vill jag ha.


Ja, varför inte..

Igår: Pepparkaksätarmys, Twilight.
Imorgon: Matlagningsmys, New Moon.

.

Markören blinkar oavbrutet i Rubrik - raden, men jag vet inte vad jag ska skriva där. Jag har ingen rubrik just nu. Jag jobbar nattskiftet idag. Det innebär att jag måste sitta kvar här till klockan sex. Började kvart i tio och hoppades på att få sova bra inatt, men katten tyckte att jag borde vara uppe och leka med henne istället så jag kunde ju vackert bara glömma en god natts sömn. Ikväll ska jag leka med henne tills hon bli så trött att hon blir till en enda stor pälsboll på golvet. Då kanske hon kan vara söt nog att sova hela natten så jag också kan få chansen att göra det.


Snart är det dags för årets sista dag.. igen..

Jag har inte så mycket att ge av mig själv just nu. Som en flitig nötsamlande ekorre försöker jag samla ihop bitarna av mig själv som tydligen finns lite här och där. Just nu går det sådär. Min kropp är slutkörd. Jag är konstant sjuk. Mitt sinne är slutkört. Jag orkar knappt använda det som folk kallar hjärnceller.

Jag blev tillsagd att inte vara rädd för den del av mig som faktiskt tar stor plats. Men jag är rädd ändå. Jag vet inte hur jag inte ska kunna vara det. Det är en del av mig jag väldigt ogärna visar, just för att det är en del av mig som jag inte tycker om.

Tidigare i veckan fick jag frågan om varför jag satt och grät. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara så jag hittade på något som lät bra och som jag trodde stämde. Men egentligen tror jag att jag grät av lättnad. Därför att jag kände att elefanten som suttit på min bröstkorg plötsligt tokbantade och blev väldigt mycket lättare. Kan det vara så att min ihärdiga smärta i bröstet sen i lördags kan kallas insikt?

Fake it til' you make it sa jag till chefen. Förklarade att det var mitt motto och sa det med ett leende. Men det är ju precis det jag gör egentligen. Fejkar. Hur mycket är det egentligen bara jag som vet. Jag tror att det är på god väg att bli fake it til' you break it istället. Jag försöker sluta med det. Försöker bli ärlig mot mig själv. Men just nu gör det bara väldigt ont i bröstet.


Nu är det jul, här i...november..?

Ikväll är det dags för julfest tillsammans med de där galna personerna jag kallar kollegor. Det kan gå hur som helst.

Hur som helst lär det bli kul.


Det där med dåligt samvete..

En sida säger att jag inte ska ha dåligt samvete, att jag ska utgå ifrån mina egna behov.
En annan sida hyllar förnekelsen och fejkandet och säger att man är tuff som kämpar på ändå.

Dagens samhälle är vridet och sjukt på många vis. Dagens samhälle drar ner människan i ett äckligt träsk av psykbryt. Dagens samhälle hyllar kvantitet framför kvalitet. Det skrämmer mig. När jag ligger på min dödsbädd så vill jag minnas mitt liv som ett sådant fyllt av kvalitet. Så enkelt är det.


Heligt..

Ibland förstår jag hur min resa kommer att se ut framöver. Ibland kan jag inte ens greppa en miljondel av den. Då står jag handfallen och vet varken ut eller in. I stunder som sådana vill jag bara gråta. Men jag kan inte gråta. Ibland tror jag att jag helt har glömt hur man gör när man gråter över viktiga saker. Jag letar känslor i musiken och försöker få tårarna att rinna men oftast är det förgäves. 

Jag lämnar er dock med ett klipp som alltid får mina tårar att rinna. En av de heligaste stunderna i mitt liv än så länge. 2.39 in i klippet var min gåshud så total att den inte visste några som helst gränser. Då existerade inget annat än just denna stund. Underbart, klockrent och helt jävla fantastiskt!!!!!


Coldplay, Stockholm, 090822


Vemod..

Känner en släng av vemod just nu. Tänk att det där som vi kallar livet ska vara så fruktansvärt komplicerat ibland. Det gillar jag inte. Något bubblar under ytan och jag är inte riktigt säker på vad det är, men det visar sig förmodligen förr eller senare. Just nu känns det bara som att alla är på väg någonstans och jag står stilla och ser folk försvinna in i framtiden. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag känner mig vilsen. Men jag antar att det är okej att känna så då och då.


Positiva saker..

Postitiva saker idag:

• SOOOOOOL!!!!
• Formationer i löven på backen. Funkar ungefär som när man tittar på moln. Fast det är löv. Såg ett glatt ansikte i mina löv idag.
• Jag ska hämta ut biljetterna till New Moon.
• Samtal med Supreme.

Positiva saker att se fram emot under resten av året:

• Julfest
New Moon nästa torsdag.
Lars Winnerbäck andra december.
• Seminarium i Stockholm.
• Julafton och därmed massor med julmat och en massa julmys.
• Träffa E.
• SEMESTER!!
• 30-årskris.
• Adventsfika hos Mia, med vitt tema.
• Julklappsshopping.
• Hemkomsten av syskonen Crazy.
• Teater på Draamaaateeen.
• Är närmare tabletter istället för spruta.
• Överlevnad i det stora hela.

En onsdagsmorgon i korta drag..

Det är onsdag. Solen orkar inte riktigt upp bakom husen i city och det känns som att det är ständig gryning. Jag har sovit som en stock sen elva igår kväll, men jag är fortfarande trött. Det börjar bli dags att fundera på julklappar. Jag har inte orkat ha någon fantasi för det än. Dock brukar det flyta på ganska bra när jag väl kommer igång.

Det är ganska lugnt i sinnet. Eller bedövat och dött. Jag vet inte riktigt skillnaden. Inkorgen är ganska tom. Listorna är gjorda sedan en halvtimme tillbaka. Italien funkar inte (såklart!). H&M väntar. Norge likaså. Rutiner ska skrivas. Hinner nog få tid att ge mig på det idag. Simon campar på internationell mark. Mikaela har haft semester i något som framstår som evigheter. Bima och jag är sjuka och sitter förmodligen och smittar varandra fram och tillbaka. Vi jämför symptom och mobbar varandras meshosta. Chefen tittar förbi titt som tätt och säger att jag ser pigg och kry ut och så flinar han från öra till öra. Jag vet allt om hans baktankar. Han har sett mitt sjukintyg som jag ännu inte har utnyttjat. Jag mår nog lite bättre. Kan i alla fall andas utan nässpray nu. Och jag äter penicillin.

På fredag är det julfest. Kul.   


Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig..

Jag har klivit ut ur rädslan och tagit ett stort steg i rätt riktning. Jag har anmält mig till ett seminarium som är om ett par veckor i Stockholm. Jag ska lära mig allt om det nya författarskapet och etableringen av detsamma i dagens nya medier. Ska bli otroligt kul. Vill ni följa med så finns platser kvar.

Jag är stolt över mig själv.


Säga vad man vill om True Blood, men vinjetten är förbannat bra..

Vinjetten till True Blood är fruktansvärt bra. Snyggt gjord, men vidrig på många sätt vilket leder till det faktum att jag tycker att den är oerhört genomtänkt. Den amerikanska södern porträtteras dessutom på ett sätt som ger tittaren ett bra perspektiv att se serien utifrån. Har ni inte sett serien så kan den vara värd att slösa ett gäng timmar på. Dock varnar jag för att Anna Paquins karaktär Sookie kommer att reta gallfeber på er. Den blir inte lättare att tolerera ju mer man ser serien heller.


Music makes the people wanna..

Jag är frustrerad. Försöker hitta musik som passar mitt humör just nu, men det går duktigt åt pipsvängen vill jag lova. Jag försökte med Coldplay, jag försökte med Green Day och jag försökte med Backstreet Boys. Det funkade inte. Sedan försökte jag med Leonardo Cohen och då vill jag gå och dö direkt så jag beslutade mig för att det valet var helt fel idag. Inte heller Nikola Sarcevic eller Usher funkade. Kent och Lasse liten gick inte heller bra. Jag är nog på ett konstigt humör som inte matchar något i musikväg just nu. Jag söker nautral musik. Inte ledsam sådan eller överglad sådan, neutral. Jag behöver neutral. Vad är neutral musik? Jag har inte en aning.

Jag lämnar er i alla fall idag med lite vacker musik av Mozart. Blunda och föreställ er att ni befinner er någonstans på den engelska landsbyggden. Det tänker jag göra.


Semester sökes..

Nu har mitt stora bokpaket kommit fram till ICA Skrapan äntligen. Tur att man jobbar där man jobbar så att man kan kolla upp sitt eget paket och därmed veta varför leverans till ombud är ett helt dygn försenat.

Jag fryser. Jag har tre (!) tröjor på mig och är fortfarande inte helt varm. Normaltempererad på gränsen till kall. Det är inte normalt för att vara jag. I vanliga fall är jag värmen personifierad men dessa lokaler och mitt nuvarande hälsotillstånd rubbar detta en del. Jag vill bara gå hem och sova, men samtidigt är jag rastlös i kroppen och vet inte riktigt hur jag ska kunna ligga still i mer än två timmar. Det är fem veckor kvar tills jag har ledigt i arton dagar. Funderar på att kanske pallra mig till London då för att ha ett litet tioårsjubileum med mig själv. I januari, den sjunde, är det ju tio år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade till den engelska huvudstaden.


London, baby!!!


Kräkkär..

Jag är helt och hållet för att varje individ får göra precis vad de själva vill så länge de inte skadar andra. Vad var och en gör är deras ensak och inte upp till någon annan att döma. Dock måste jag säga att jag har oerhört svårt att förstå mig på bittra och cyniska människor som väljer att hitta något negativt i allt som sker i omvärlden. Att man väljer att lägga sin energi på att vända vissa saker till något negativt istället för att fokusera på annat som är positivt är för mig en gåta. Visst att folk kan vara nere i perioder och då framstå som lite bittra, men jämt, alltid och för evigt?!! Orka!

Ta Alla Hjärtans Dag till exempel. Att det är en kommersiell dag är det nog ingen som säger något annorlunda om. Det är det. Och jag behöver ingen speciell dag för att säga till någon hur mycket jag älskar den. Det kan jag göra när som helst på året. Det är dock inte ofta jag hör någon som säger att det är en dag till för att hylla kärlek av alla dess former och slag. Men det är ju faktiskt det också. Och har vi en dag som hyllar mamma och en dag som hyllar pappa och har det utan att klaga avsevärt mycket så kan vi väl också ha en dag som hyllar all annan form av kärlek. Vissa människor lägger ner mycket energi på att högljutt döma andra som väljer att göra ett jippo av Alla Hjärtans Dag. Tydligen är det viktigt att trycka ner andra då eftersom man tydligen själv saknar någon form av bekräftelse på det området. Okej om man för sig själv säger att Alla Hjärtans Dag inte är så viktig, men våga inte döma andra bara för att de gillar att vara öppet kära just på den här dagen så att andra nästan vill kräkas. Det är gulligt när folk är så kära. Senast för någon timme sen lämnade jag Cornetto tillsammans med min alldeles egna tjejliga. Utanför sprang en tjej förbi och slängde sig i famnen på en väntande kille. Med armarna runt hans hals och benen runt hans midja kysstes de. Det är visserligen inte Alla Hjärtans Dag, men de var kräkkära och det var fruktansvärt fint. Vad gäller kärlek så tänker jag minsann inte nöja mig förrän jag är så pass kräkkär att jag har fått hela min omgivning att kaskadspy. Helst samtidigt.  


Jag orkar inte att inte orka..

Jag är så obeskrivligt onöjd med min hälsa i dagsläget. Faktiskt så har jag varit onöjd med den ett bra tag nu. Jag har alltid varit den friskaste av friska och nu helt plötsligt är jag den sjukaste av sjuka. Det är inte okej någonstans. Det slog mig idag att jag inom loppet av två dagar har proppat mig full på fem olika mediciner, varav två av dessa har tagits via spruta. För ett par veckor sen var jag monstermaximumsjuk och nu verkar det som att det är dags igen, men jag försöker ignorera det så gott det går. Man behöver inte vara tuff jämt, klargjorde chefen imorse och han har ju rätt, men ska jag ge efter för varje gång jag mår dåligt så skulle jag behöva vara sjukskriven jämt tror jag. Jag tänker inte gå med på att det här ska vara mitt liv framöver för då kommer jag att dö i förtid, det är jag övertygad om. Kan inte tänka mig att min kropp skulle palla att må så här tills jag är 85.

Positivt är ju i alla fall att jag inte fick några biverkningar av svinsprutan. Om man bortser från en obeskrivlig smärta i min högra arm alltså. Med min tur så förväntade jag mig ett gäng nära döden-upplevelser, men peppar peppar, jag klarade mig. Reagerade jag inte på spruta nummer ett så borde jag inte reagera på spruta nummer två heller som jag måste ta om tre veckor. Dock lär jag få ont i armen igen och det ser jag inte fram emot. Jag har aldrig varit med om en smärta som har varit så löjligt obeskrivlig att den har fått mig att skratta. På fullaste allvar att skratta

Nej, min hälsa måste bli bättre. Jag orkar inte att inte orka.


En uppdatering så att alla mina tusentals fans inte blir besvikna..

Den här är go och otroligt svår att sitta still till.



Säger nej till the piggy flu..

Jag ska gå och vaccinera mig idag. Känner mig lagom peppad inför det, men eftersom jag har varit smidig nog att placera mig i en riskgrupp så känner jag nog att det är läge för en extra spruta den här veckan. Alla talar så mycket om biverkningarna, influensaliknande symptom. Som om jag inte har fått nog av det under de senaste två åren. Varje vecka. Men men, för att jag ska undvika att eventuellt dö av the piggy flu så blir det spruta. Och för att undvika att smitta och eventuellt döda andra som inte kan vaccineras.

Mitt allmänna hälsotillstånd är inte på topp just nu. Som jag sa till Madde igår, om jag lägger mig ner och verkligen slappnar av så känns det som att min kropp ska ta tillfället i akt och ge upp helt och hållet. Jag går helt på vilja just nu.


Charmig och oemotståndlig, den där hårdingen..

Det underbaraste och mest charmiga jag har hört på hela dagen var följande spontana mening som fröken Hårding delade med sig av efter svårtolkat SMS från intressant person:

Men va fan, är det normalt att analysera att nån skriver kram med två aa?

Älskar't.


Kan någon påminna mig om varför jag flyttade hem till Sverige igen..

Jag läste min gamla dagbok från när jag bodde i London. Visst var den fylld av saknad efter mina nära och kära, men personen som skrev alla texterna var lycklig. Hon kände sig fri och hon var genuint lycklig. Nog för första gången i sitt liv efter att hon blev tillräckligt gammal för att ha egen åsikter och eget tänkande. Jag skrattade mellan tårarna och mindes varje beskrivd dag som om det var igår. Dag två i London, den åttonde januari 2000, spenderade jag med Marie. Vi hade gjort i princip hela London turist-style och jag avslutar inlägget med orden "Det här kommer att gå bra...". Den andra februari skriver jag hur fri jag känner mig av att vara i London. Jag beundrar husen, förundras över miljöerna, älskar människorna och bara tycker att allt är så underbart. Jag minns det väl. Minns att jag ofta hade olika theme songs i skallen som fick mig att le från öra till öra där jag gick gator upp och gator ner.

Jag skriver med humor. Jag bjuder på mig själv i min egen dagbok. Jag försöker inte fokusera på bra saker enbart för att undvika att ge ord till de dåliga. Jag ser att jag har skrivit sidorna med ett leende på läpparna. Den Jeanette som folk här hemma såg var hon som hade hemlängtan och som inte var van vid att stå på egna ben. Vad de flesta här hemma aldrig märkte var att jag växte enormt mycket i mig själv under de sex månaderna som jag bodde där. De såg aldrig mina ögon tindra när jag hoppade på buss 137 med vind i håret för att åka in till stan. De såg aldrig hur leendet på mina läppar lärde sig att det var okej att vara där. De såg aldrig hur jag lärde mig att tycka om mig själv. De såg aldrig hur mitt självförtroende växte. De såg mig aldrig när jag kände mig friare än vad jag någonsin känt mig. De vet inte varför All Saints Pure Shores alltid kommer att få mig att känna lycka eller varför Destiny's Childs Say My Name får mig att skratta inombords. De kommer heller aldrig förstå varför jag får spontant ont i svanskotan när jag ser heltäckningsmattor. Eller varför jag blir generad så fort jag ser bilmekaniker.

Bakom all saknad och hemlängtan fanns ett helt liv som de i Sverige aldrig fick vara med om....





Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0