W h i t e S h a d o w s

Destination.

Jag har inte varit aktiv här på länge. Känner liksom ingen större motivation. Ändå är ni trogna, mina läsare. Sötskallar.

Jag vet inte om jag är någon bloggare. Jag är för rädd för mig själv för att kunna skriva det jag egentligen skulle vilja skriva. Därför blir all text någon knasig version av "Kära dagbok". Jag trivs inte med det.

Kanske kommer inspirationen tillbaka någon dag, vad vet jag. Är ni med mig då?

Mikaela studerar året julklapp från cheferna. Vad ska man ha tro?


Dessa krabater hänger i mina lampsnören. Tiger från Mikaela och Snöleoparden från Helena.


Bilder från årets julfest (läs sjöslag). Elinor och Jakke.



Priceless. Simon vill pussas med Peli.



Vesslan agerade Jocke Berg och sjöng Utan dina andetag. Jocke spelade.



Jesper....dansar?



Mikaela, Abdi och Kicki.

Bästa finaste Helena har återgått till vardagen (dock på Madeira, men ändå) och hon är därmed tillbaka och bloggar i sin vanliga blogg så tryck här så får ni se hur livet för henne och Joel lever där borta.

Jag och Helena


Och till Helena och Joel:
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR från alla oss på kontoret. Vi saknar er massivt!!!

När man växer upp får man lära sig att man inte ska leka med maten. Hos mormor och morfar fick vi lära oss att göra gubbe av söndagssteken. Idag är det söndag och jag och syrran åt stek. Så naturligtvis gjorde vi gubbe. Mästerverk!! Det syns att vi är två kreativa själar. Verkligen!

Syrrans gubbe till vänster och min gubbe till höger. Gubbe är gott.

Ena chefen är stjärngosse idag. Den andre är tomtenisse. Lunchrummets lampor är släckta och istället lyser säkert femtio ljus. Stereon spelar lugn julmusik. Vi bjuds på glögg, lussebullar och pepparkaka.

Jag tycker om fredagen före Lucia.

Igår tog jag svinspruta nummer två. Idag mår jag halvbra. Har inte lika ont i armen som förra gången, men på vägen ut från trappen idag när jag skulle till jobbet så lyckades jag smälla dörren rätt på onda armen så att jag nästan började tjuta. Jag känner mig dock mer hängig idag än förra gången. Jag vill nog mest vara hemma och sova bort skiten just nu. Ja, det vill jag.

Positivt är dock att jag har hittat något att sukta efter istället för mina Snickers. Jag drack en sån där nyttighetssmoothie igår, Pauluns hallon och granatäpple, och jag har gått omkring sen dess och velat ha mer.  

Nyttigt godis

Jag anser mig härmed vara avvänjd. Jag har inte ätit på McD på ett par månader nu vilket är en stor förändring mot hur det har varit tidigare. Jag brukade tycka att McD var otroligt gott, men jag märkte att jag kan inte mådde helt bra av för mycket av den dieten och beslöt mig för att sluta äta där för att se hur jag skulle må. Titt som tätt har jag känt ett sug efter maten, men hållt mig på min kant och ansett att det har varit bäst så. Igår diskuterade jag och Milo om huruvida jag skulle falla tillbaka i fällan om jag åt på McD igen. Skulle jag tycka att det var lika gott som jag har gjort tidigare? Vi beslöt oss för att prova så efter jobbet gick vi till McD och köpte varsin meny. Och åt. Och jag var inte imponerad. Jag var faktiskt inte alls imponerad. Jag var nästan till och med lite äcklad.

På kvällen mådde jag inte alls bra heller. Tidigare när jag har ätit McD så har väl kroppen varit så van att den inte ens reflekterade, men nu efter månader av avvänjning så ville den inte ha mer och protesterade genom att ge mig stans ondaste mage. Dock är det bra för jag fick den bekräftelsen jag ville ha. Jag är inte förtjust i McD längre och behöver därför heller inte känna något sug efter det.

McD och Snickers har varit mina två onyttigaste laster i matväg och jag har lyckats bli av med den ena lasten. Nu ska jag bara försöka byta ut alla Snickers:ar mot någon frukt istället. Blir nog svårare dock för jag mår ju inte dåligt av dem. De är bara galet goda.

Jag söker. Söker febrilt efter svar. I varje människas ansikte, i mitt eget inre, i omgivningen. Dock har det visat sig vara aningen problematiskt eftersom jag knappt vet vilka frågorna är än. Så hur ska jag kunna få svar när jag inte vet vad jag söker svar på? Det är ganska svårt, det säger ju sig självt. Utöver dessa svårigheter så är det också oerhört frustrerande. Jag känner att jag inte har någon riktning. Står bara still och ser hur världen lever vidare ändå.

Jag inbillar mig att mitt stillastående är slutet på ett galet springade ifrån det gamla. Och början på något nytt.

Som oftast när jag går ensam på stan så hamnar jag i bokhandeln. Där kan jag strosa runt och titta på böcker som jag har sett sjutusen gånger förut, men fortfarande hänföras av varenda en av dem. Jag fick frågan en gång om vad som får mig att välja en viss bok att läsa. Vad går jag efter? Vad lockar mig? Vad gör mig intresserad? I det stora hela låter jag mig inspireras av det mesta.

Jag läser bokbloggar. Det finns ju en del där ute i världen som är värda att kolla på. Det finns dessutom ett gäng personer ute i världen som jag har respekt så deras litterära preferenser kan ofta ligga som grund för min nyfikenhet.

Jag prenumererar på Svensk Bokhandel som skickar ut som tidningar året runt med boktips och intressanta artiklar. Ett par gånger om året kommer de ut med något som kan kallas en smärre bokbibel innehållande kommande titlar.

Jag lyssnar på vänner och bekanta och deras läsupplevelser. Att se en persons hänförda blick eller höra deras val av ord i sina recensioner är alltid lika fascinerande och ju mer engagerad någon låter desto mer nyfiken blir jag på vad de kan tänkas prata om.

Jag söker via olika sökmotorer efter litterära verk rörande ett specifikt ämne som jag råker vara intresserad av just då.

Titlar. En riktigt bra titel kan locka mig oavsett vad personer säger och tycker.

När jag går i en bokhandel handlar dock väldigt mycket om utseende. Jag älskar omslag. Det finns väldigt många genialiska omslag som väcker mitt intresse och när jag går bland hyllorna så analyserar jag allt jag ser. Typsnitt, bokens storlek, färger, bilder, teckningar. Allt. Gör böckerna personliga. Ibland behöver det inte vara så avancerat. Det behöver bara vara tilltalande. Informativt. Suga in mig som läsare. Hänföra mig och få mina fingrar att klia. Göra mig lite lätt förälskad. 

Paulo Coelho gör mig ständig förälskad och här är en av anledningarna. Fantastisk bok på alla punkter.

Just nu har jag 130% socker i truten. Toppat med lite kokos. Det kallas även naturgodis. Inte äckligt.

Igår var det äntligen dags för Lars Winnerbäck. Min första Winnerbäck-spelning någonsin faktiskt. Och nog har jag hört från vänner att han är underbar, men aldrig hade jag väntat mig en sådan ödmjuk och tacksam människa. Det var så vackert. Så bra.

Allt tystnar på scenen och Lasse vill ha ordet, men en envis publik skriker hans namn och vill hylla den vackra poeten som gömmer sig lite smått bakom sitt långa hår. Han blir generad. Han berättar att en tidning har utsett honom till en otrevlig artist just för att han sällan ställer upp för media. Han vill försäkra sig om att vi förstår att han inte försöker vara otrevlig utan blir bara obekväm i mediala sammanhang. Pojken som vägrade dansa runt granen vid julgransplundringen ställde sig hellre utanför än att göra något han inte ville och han växte upp till att bli mannen med scenskräck som spyr av nervositet innan en spelning och som fortfarande inte vill dansa runt den där granen. Tycker publiken att han är otrevlig? Nej! Tycker de att han gör rätt som inte ställer upp i media bara för att journalister vill det? Ja! Älskar de honom? Onekligen ja!

Någonstans under kvällen, jag minns inte exakt när, så sjunger Lasse Varning för ras. Då slutar omgivningen att existera för mig. Då är jag ensam med Lasse och han sjunger bara för mig. Jag sjunger med honom. Njuter av gåshuden på min kropp och älskar att han får tårarna bakom mina ögonlock att tillslut förlora kampen och rinna längs mina kinder.

Runt elva-snåret är sju smått Lasse-höga varelser på väg hem i den iskalla vinternatten. Det stojar och skrattar, de hoppar i snön utanför ishallen och de imiterar skridskoåkare på den obevakade bandyisen. Jag kan naturligtvis inte tala för alla dessa sju, men dock en av dem. Mig själv. Att kunna hänge sig själv till något så underbart som tonsatt poesi är fantastiskt och våga släppa in den kärleken är stort. Jag kände mig lycklig. Fri. Kär. Och grymt tacksam. 

Tack, Lasse! Tack som fan!!!

Jag har under den senaste tiden klurat på ett beslut som skulle innebära stora förändringar för det som kallas livskvalitet. Jag har sagt att jag inte lever, utan bara är vid liv. Jag har en sjukdom som äger mig mer än vad jag har velat erkänna. 

Nu när jag har bestämt mig så pendlar jag mellan total lättnad till totalt panik och ibland känner jag mig som en svikare trots att jag vet att jag inte är det och trots att jag vet att detta är något jag borde har fattat för länge sedan.

E förstår vilket svårt beslut detta har varit för mig. Och min egna husläkare. Fick sms av henne idag när jag berättade om mitt beslut:

Stark beslut, jag vet vad det har kostat dig mentalt att bestämma dig. 


Inte många ord. Med ord som gick rakt in i hjärtat. Att hon vet vad jag har tvingats ge för att nå detta beslut trots att jag kanske inte har varit duktig på att förklara betyder mycket för mig. För jag har varit tvungen att tänka om helt och hållet på många olika sätt för att nå denna slutsats och min stolthet har fått betala ett högt pris. Men jag tror att det är värt det. I slutänden. Tack, världens bästa husläkare. ♥

Simon har försökt få mig att börja på Friskis halva morgonen. Annica också. Jag är tveksam. Är inte förtjust i att det är tillräckligt långt dit för att jag inte ska orka gå. Kanske ska prova Björnövägen någon gång? Det är väl kanske inte så långt. Återstår att se.

Imorse när jag gick till jobbet så snöade det. Jag var vitprickig när jag kom fram och försökte skynda mig upp för trapporna och upp till allt folk för att visa innan det smälte bort. Inte för att jag trodde att de inte hade märkt snön själva när de kom utan för att jag var exalterad och faktiskt kände lite julkänsla i ungefär fem minuter. Dock hade snön blivit till vattendroppar efter ungefär åtta sekunder inomhus och nu snöar det inte längre. Så mycket fick jag för julkänsla.

Igår var det dagsljus i nästan åtta minuter. Jag köpte en vit liten julgran som nu står klädd i blåa kulor, silverstjärnor och blåsilvrigt glitter uppe på min bokhylla. Jag har nästan handlat klart alla julklappar. Imorgon blir det Lars Winnerbäck.

Håll tummarna för att det blir nio och en halv minuts dagsljus idag.

När jag lever mitt liv så som att fredagar är veckans bra och måndagar är veckans dåligt så lever jag mitt liv fel. Då är det något som verkligen inte stämmer och jag har en gång i tiden lovat mig själv att mitt liv inte ska bli så. Av alla löften som jag någonsin har gett mig själv så är det löftet ett av de viktigaste. Jag vill leva mitt liv så att varje dag är en bra dag. Jag vill inte leva som så att fredag till söndag blir de dagarna som man värdesätter så att resten av veckan enbart fungerar som en transportsträcka för att nå helgerna. Jag har bara ett liv och jag tänker inte avsky fyra sjundedelar av det bara för att det råkar vara vardagar i ens liv också. 

Varje dag ska vara en bra dag. Så ser jag det.  

Ibland, men bara ibland och jag vill verkligen betona ibland...men ibland älskar jag Västerås mer än någon annan stad i hela världen. Under den tidpunkten på dygnet när folk är yrvakna och på väg till jobbet, den tidpunkten då folk ännu inte har orkat ta på sig masken för dagen, den tidpunkten då staden står på egna ben utan hjälp från dess vilsna invånare. Då är Västerås vackert. Då älskar jag Västerås. Då är vi sams, jag och staden. Då önskar jag att jag vore en morgonmänniska så jag skulle kunna njuta av det oftare.

Imorse vaknade jag med ett ryck och var övertygad om att jag hade försovit mig. Klockan var dock bara fem på morgonen så ingen fara på taket. Sedan greps jag av panik för jag trodde att jag hade missat Winnerbäck-spelningen. Som är nästa onsdag. Och nyss berättade Bima för mig att Västerås hade fyra (!) soltimmar mellan den första och den tjugonde november. Inte konstigt att man har god lust att gå och dö var och varannan dag. För någon vecka sedan sken solen in genom fönstret. I kanske tio minuter eller så, men det var tio efterlängtade minuter. Bima påstod att solen sken henne i ögonen och att hon inte såg datorskärmen och ville därmed att jag skulle dra för gardinerna. Jag som sitter närmast fönstret kunde inte annat än protestera och klargöra att nu när solen är här så ska vi inte stänga ute den, vi ska älska den. Sedan tryckte jag ansiktet mot fönstret och kände mig lyrisk i ett par sekunder.