Då jag ännu en dag..
Igår morse vaknade jag strax efter åtta. Inte särskilt vanligt för en morgontrött nattuggla som jag. Dock var jag oerhört pigg och fylld av energi för en gångs skull så jag beslöt mig för att ta tillvara på det och på solen som strålade utanför mitt fönster. Jag slängde på mig träningskläder och nästan precis klockan nio lämnade jag lägenheten. Med musik i öronen promenerade jag Cityringen runt och passade även på att springa i bästa Rocky-anda upp och ner för trapporna på Djäkneberget tills mjölksyran var så total att jag trodde att benen skulle ramla av. När Cityringen var avklarade knatade jag ner i hamnen och la mig på en brygga. Där i solen, med Debussy's Clair De Lune i öronen, nickade jag till och där låg jag i säkert en halvtimme innan ilskna moln tog solen och värmen ifrån mig.
Väl hemma igen började jag fundera lite. Det finns ingenting i denna värld som gör en så oerhört ödmjuk som när man blir fråntagen något man tar för givet. Det är då man inser sin egen sårbarhet. Om det är någonting som jag har lärt mig av det jag har gått igenom hittills i livet så är det att uppskatta det jag har fått. Det är så fruktansvärt lönlöst att slösa energi på att inte vara nöjd med det man har och istället titta på andra för att önska att man hade vad de har. Det viktigaste som finns är att vara sams med sig själv, ha respekt för sig själv, älska sig själv. Jag har inte ett socialt kapital, ett kulturellt kapital eller ens ett ekonomiskt kapital som tar mig till höjderna dit så många vill komma för samhället har sagt att det är rätt och för att det är där som alla ska kunna känna att de är någon. Jag har heller ingen som helst ambition till att nå dessa höjder heller. Varför skulle jag göra det när det inte är jag?
Jag har mitt liv och jag har för avsikt att göra det till det bästa livet som jag vill ha. Jag har ingen som helst lust att jämföra mig med andra. Jag vill inte slösa energi på att önska att jag var någon annan eller att jag hade vad andra har. Jag vill ha ett liv där morgnar som ovanbeskrivna betyder så mycket mer än all status i världen. Då jag ännu en dag faktiskt har möjligheten att kuta upp och ner i en trappa tills benen nästan ramlar av för att sedan slänga mig pladask på gräsmattan. Då jag ännu en dag kan dansa längs vägen jag färdas på till musiken som spelar i min mobil. Då jag ännu en dag ensam kan ta mig ner till en brygga i hamnen enbart för att slumra på en brygga i solen till ljudet av Debussy och vågorna.
Det finns inget pris på det. Inget pris alls.
Projekt på G..
Jag kan inte planlöst bara hänga med i vardagen. För varje dag som jag bara flummar runt och inte har något mål så dör min själ lite grann. Jag behöver något att se fram emot. Jag behöver ha ett mål. Något som får min själ att vakna till liv. Jag hade ett långt pep talk igår med bästa chefen i mannaminnet och han garanterade att han personligen skulle sparka mig ombord på ett plan om jag fortsatte att vara min egen fångvaktare som jag är idag. Vad hindrar dig från att göra det du vill, undrade han. Jag själv, sa jag och han höll med.
Sedan en lång tid tillbaka har jag lite löst funderat på att resa med Rosa Bussarna. Jag och Emma pratade om det när vi gick på Katrineberg och vi pratade om det nu igen när vi träffades på semestern. Jag är mer peppad än någonsin. Den nio veckors långa resan mellan Sydafrika och Kenya lockar oerhört måste jag säga. Likaså den sex veckors långa resan genom tjugo av USA:s stater. Ett av mina mål i livet är att bila genom USA, men jag tror att bussa skulle fungera minst lika bra. Nya Zeeland lockar också, Centralamerika, Peru (för att se vad Paola alltid pratar om), Asien, kanske transsibiriska till Japan. De flesta resorna lockar, men en sak i taget. Kanske ska börja med en jul- och nyårsresa till Zanzibar med lite safari på det. Vad tror ni? Projekt Rosa Bussarna är härmed ett faktum.
Även om det skulle vara så att jag inte skulle få med mig en respartner så skulle det inte hindra mig ett endast dugg. Jag vill bara resa. Leva! LEVA!
Sedan en lång tid tillbaka har jag lite löst funderat på att resa med Rosa Bussarna. Jag och Emma pratade om det när vi gick på Katrineberg och vi pratade om det nu igen när vi träffades på semestern. Jag är mer peppad än någonsin. Den nio veckors långa resan mellan Sydafrika och Kenya lockar oerhört måste jag säga. Likaså den sex veckors långa resan genom tjugo av USA:s stater. Ett av mina mål i livet är att bila genom USA, men jag tror att bussa skulle fungera minst lika bra. Nya Zeeland lockar också, Centralamerika, Peru (för att se vad Paola alltid pratar om), Asien, kanske transsibiriska till Japan. De flesta resorna lockar, men en sak i taget. Kanske ska börja med en jul- och nyårsresa till Zanzibar med lite safari på det. Vad tror ni? Projekt Rosa Bussarna är härmed ett faktum.
Även om det skulle vara så att jag inte skulle få med mig en respartner så skulle det inte hindra mig ett endast dugg. Jag vill bara resa. Leva! LEVA!
Jag skulle göra vad som helst..
Jag ser människorna runt omkring mig och de ser pigga och friska ut. Fyllda av energi. De rör sig som svävande moln och allt ser så otroligt lätt ut. Visst att de må ha bekymmer som vem som helst, men fysiskt sett verkar folk må så bra. Jag blir avundsjuk. På att jag inte är pigg och frisk eller fylld av energi. Jag vill också sväva fram. Kanske ser det ut som att jag gör det, jag vet inte, men för varje steg jag tar så känns det som att jag släpar på ett större jetflygplan. Varje trappsteg känns som ett eget K2 och ögonlocken är blytunga och vill bara falla ihop och låta mig sova. Dock vet jag att sömnen egentligen inte kommer att ge mig kraften åter då den ständigt äts upp av sjukdomen som jag tvingas acceptera underläge gentemot varje dag. Dag ut och dag in måste jag kämpa för att leva ett liv som de flesta andra tar för givet. Kämpa bara för att orka träffa mina nära och kära, bara för att kunna ha ett någorlunda normalt liv, bara för att inte lägga mig ner och ge upp.
Du ser piggare ut, säger chefen, och färgen i mitt ansikte luras. I själva verket brinner min hud av feber och jag vill inget hellre än att gå hem och ge upp..i alla fall för dagen. Dock är jag rädd för att ju mer jag ger mig själv tillåtelsen att vara slagen, desto svårare kommer det vara att ta sig upp när det väl är dags för det. Kanske reser jag mig motvilligt upp vareviga dag eftersom jag är rädd för att jag ska ge upp helt annars...
Min andra chef frågade vad jag kunde tänka mig att göra för att bli frisk. Allt, var mitt svar. Allt! Jag går igenom vilken behandling som helst om det betyder att jag får bli frisk.
Du ser piggare ut, säger chefen, och färgen i mitt ansikte luras. I själva verket brinner min hud av feber och jag vill inget hellre än att gå hem och ge upp..i alla fall för dagen. Dock är jag rädd för att ju mer jag ger mig själv tillåtelsen att vara slagen, desto svårare kommer det vara att ta sig upp när det väl är dags för det. Kanske reser jag mig motvilligt upp vareviga dag eftersom jag är rädd för att jag ska ge upp helt annars...
Min andra chef frågade vad jag kunde tänka mig att göra för att bli frisk. Allt, var mitt svar. Allt! Jag går igenom vilken behandling som helst om det betyder att jag får bli frisk.
Porrblonda bloggande tjejer som bara är såååå bäst i världen..typ..
Jag är besviken. På tjejer i tonåren som medvetet eller omedvetet bygger en image kring att vara en porrblond pantskalle som bara har kläder och smink och pengar i skallen. Dessa tjejer tjänar ju onekligen sin brödföda på detta vilket också gör mig besviken på alla människor som ger dem denna lyx. Jag hade oturen att hamna i en provhytt bredvid en av dessa fenomen när jag skulle prova en skorjta på H&M för inte sålänge sen. Bloggtjejen ifråga babblade på om både det ena och det andra och jag i min totala chock glömde helt bort att jag var där för att prova kläder och stod tillslut bara och lyssnade på hur hon såg ned på resten av världen på sjutusen olika sätt. Både en och åtta gånger kom jag på mig själv med att behöva stänga munnen och jag kämpade emot min nyfunna reflex i att spontant vilja slita upp hennes provhyttsdörr och ge henne ett gäng lavetter i hopp om att poletten skulle trilla ner.
- Alltså, har ni sett det där nya McD i Skrapan. Mm, det är typ såhär assnyggt liksom så jag kände att jag var tvungen att typ såhär ta undan brickan efter mig liksom. Sånt gör jag typ aldrig för varför skulle jag de liksom. Antingen äter jag me folk som inte tar undan och då är det ju klart att jag inte jag heller gör det, dahh. Men äter jag me folk som tar undan efter sig så ser ju jag till att typ (killnamn) gör det åt mig för det tänker ju typ inte jag göra. Det är typ asbra att ha en kille som (killnamn) som gör typ såhär allt åt mig.
I dagens samhälle gör kvinnan vad hon kan för att bli respekterad som mannen och tagen på samma allvar. Tjejerna har ju onekligen makt som bloggar utifrån denna image, det är ju vad som har fått mig att skriva om dem här. Men har de respekt och blir de tagna på allvar? Det är det här som gör mig besviken. Hur ska kvinnan kunna få samma mottagande som mannen om de som har makten lever efter rollen som dum blondin? Om de skulle använda hjärnan till något vettigt istället så kanske de faktiskt skulle kunna göra någon nytta i världen. Hjärna har de ju uppenbarligen eftersom de är smarta nog att veta hur de ska promota sig själva och tjäna pengar på det.
Många tjejer skriver om kläder och smink, men det är en stor skillnad på bloggare och bloggare. Vissa bloggar för att de är genuint modeintresserade och arbetar med detta på ett eller annat vis. De bloggar om mode, punkt slut. Sen finns det vissa som bara bloggar för uppmärksamhetens skull och som får den genom att se ner på andra och framhäva den totalt ytligheten som i min mening är den som gör världen lite sämre att leva i.
Vore jag en av dessa småtjejer nu så skulle jag med säkerhet se ner på mig och tycka att jag är en bitter kärring som typ ska skaffa mig ett liv och bara typ hålla käften. Men hellre det än en liten osäker tjej som saknar respekt, för sig själv och för andra och som heller inte får någon respekt tillbaka. Jag är övertygad om att många av dessa tjejer har potentialen till att bli respekterade så det gör mig besviken att de väljer att lägga sin energi i denna riktning. Besviken och lite ledsen.
- Alltså, har ni sett det där nya McD i Skrapan. Mm, det är typ såhär assnyggt liksom så jag kände att jag var tvungen att typ såhär ta undan brickan efter mig liksom. Sånt gör jag typ aldrig för varför skulle jag de liksom. Antingen äter jag me folk som inte tar undan och då är det ju klart att jag inte jag heller gör det, dahh. Men äter jag me folk som tar undan efter sig så ser ju jag till att typ (killnamn) gör det åt mig för det tänker ju typ inte jag göra. Det är typ asbra att ha en kille som (killnamn) som gör typ såhär allt åt mig.
I dagens samhälle gör kvinnan vad hon kan för att bli respekterad som mannen och tagen på samma allvar. Tjejerna har ju onekligen makt som bloggar utifrån denna image, det är ju vad som har fått mig att skriva om dem här. Men har de respekt och blir de tagna på allvar? Det är det här som gör mig besviken. Hur ska kvinnan kunna få samma mottagande som mannen om de som har makten lever efter rollen som dum blondin? Om de skulle använda hjärnan till något vettigt istället så kanske de faktiskt skulle kunna göra någon nytta i världen. Hjärna har de ju uppenbarligen eftersom de är smarta nog att veta hur de ska promota sig själva och tjäna pengar på det.
Många tjejer skriver om kläder och smink, men det är en stor skillnad på bloggare och bloggare. Vissa bloggar för att de är genuint modeintresserade och arbetar med detta på ett eller annat vis. De bloggar om mode, punkt slut. Sen finns det vissa som bara bloggar för uppmärksamhetens skull och som får den genom att se ner på andra och framhäva den totalt ytligheten som i min mening är den som gör världen lite sämre att leva i.
Vore jag en av dessa småtjejer nu så skulle jag med säkerhet se ner på mig och tycka att jag är en bitter kärring som typ ska skaffa mig ett liv och bara typ hålla käften. Men hellre det än en liten osäker tjej som saknar respekt, för sig själv och för andra och som heller inte får någon respekt tillbaka. Jag är övertygad om att många av dessa tjejer har potentialen till att bli respekterade så det gör mig besviken att de väljer att lägga sin energi i denna riktning. Besviken och lite ledsen.
Frälst..
Jag är numera religiös och min Gud heter Chris Martin. Det var underbart på Stadion. Helt otroligt underbart. Chris är en begåvning utöver det vanliga och är det någon i denna värld som kan konsten att underhålla 33 000 människor på en och samma gång så är det han.
Som jag har väntat..
Jag har knappt några förväntningar alls. Speciellt inte efter förra årets konsert där alla jag kände som var där kom hem med Coldplay-stämplar i ögonen (förutom Simon som alltid ska vara så svårflörtad). Det enda jag förväntar mig är att det ska vara näst intill en religiös upplevelse och att jag kommer att vara i stort behov av näsdukar och att jag ska gå hem med ständig gåshud.
Från konserten i Globen förra året. Som jag sa, knappt några förväntningar alls...
Nothing else matters..
Tidigare på kvällen var hon med sin kompis till en mässa i kyrkan. Som konfirmationsassistent var man tvungen att gå på ett visst antal mässor. Hon flydde hemifrån.
Direkt efter mässan sprang de till discot som råkade ligga ett par hundra meter ifrån kyrkan. Kvällen skulle förändra allt.
Hon var femton år och helt klädd i svart. Svart polotröja och svarta jeans. Hon skulle fylla femton och han var fjorton. Han som var symbolen för den snart femtonåriga flickans inre demoner samtidigt som han var balsam för hennes trasiga hjärta och räddningen för hennes vilsna själ. Hon älskade honom. Han var hennes första kärlek. Han älskade inte henne.
Han visste att hon älskade honom, men han visste också att han inte kunde ge henne vad hon behövde och vad hon ville ha. Han hade sett hennes smärta. Han hade sett hennes själ blöda. Han visste hur skör hon var. Under kvällen dansade de till Metallicas Nothing Else Matters. Han luktade Axe Mirage. I sex och en halv minut höll han henne i sin famn. Hårt och nära. När låten tog slut tog han lång tid på sig innan han släppte henne. Hon grät floder över kärleken hon aldrig fick. Idag vet hon att trots att det smärtade då så var det inte det hon grät floder över. Idag vet hon att de där sex och en halv minutrarna, hur korta de än må ha varit, ändå var några utav de tryggaste minutrarna under hela hennes tonårstid.
Än idag kan hon inte lyssna på Nothing else matters utan att fyllas av en bitterljuv känsla. Hon känner tryggheten i hans armar när han håller henne hårt samtidigt som hon hör pappan skrika i bakgrunden hur värdelös hon är och hur han ska smälla till henne om hon inte slutar käfta emot. Hon känner vindpusten från när han höjer knytnäven i höjd med hennes ansikte. Hon ser in i hans kalla ögon och uppmanar honom att slå så att hon kan få nöjet att anmäla honom. Hon är mer livrädd än vad hon någonsin har varit eftersom hon vet att hon utmanar ödet, men hon tänker inte förlora. Tårarna strömmar nedför hennes kinder och hjärtat dunkar febrilt i hennes bröstkorg. Hon stirrar honom rätt i ögonen och han stirrar tillbaka. Hans näve skakar. Sen sänker han den snabbt, ger henne en hatfull blick och stormar därifrån. Hon vet inte när det hände, men hon vet att hon är äldre än sin pappa nu. Hon tar sin stolthet och springer till sitt rum där den rinner av henne likt tårarna längs hennes kinder. Det är över. För den här gången. Hon vann.
Direkt efter mässan sprang de till discot som råkade ligga ett par hundra meter ifrån kyrkan. Kvällen skulle förändra allt.
Hon var femton år och helt klädd i svart. Svart polotröja och svarta jeans. Hon skulle fylla femton och han var fjorton. Han som var symbolen för den snart femtonåriga flickans inre demoner samtidigt som han var balsam för hennes trasiga hjärta och räddningen för hennes vilsna själ. Hon älskade honom. Han var hennes första kärlek. Han älskade inte henne.
Han visste att hon älskade honom, men han visste också att han inte kunde ge henne vad hon behövde och vad hon ville ha. Han hade sett hennes smärta. Han hade sett hennes själ blöda. Han visste hur skör hon var. Under kvällen dansade de till Metallicas Nothing Else Matters. Han luktade Axe Mirage. I sex och en halv minut höll han henne i sin famn. Hårt och nära. När låten tog slut tog han lång tid på sig innan han släppte henne. Hon grät floder över kärleken hon aldrig fick. Idag vet hon att trots att det smärtade då så var det inte det hon grät floder över. Idag vet hon att de där sex och en halv minutrarna, hur korta de än må ha varit, ändå var några utav de tryggaste minutrarna under hela hennes tonårstid.
Än idag kan hon inte lyssna på Nothing else matters utan att fyllas av en bitterljuv känsla. Hon känner tryggheten i hans armar när han håller henne hårt samtidigt som hon hör pappan skrika i bakgrunden hur värdelös hon är och hur han ska smälla till henne om hon inte slutar käfta emot. Hon känner vindpusten från när han höjer knytnäven i höjd med hennes ansikte. Hon ser in i hans kalla ögon och uppmanar honom att slå så att hon kan få nöjet att anmäla honom. Hon är mer livrädd än vad hon någonsin har varit eftersom hon vet att hon utmanar ödet, men hon tänker inte förlora. Tårarna strömmar nedför hennes kinder och hjärtat dunkar febrilt i hennes bröstkorg. Hon stirrar honom rätt i ögonen och han stirrar tillbaka. Hans näve skakar. Sen sänker han den snabbt, ger henne en hatfull blick och stormar därifrån. Hon vet inte när det hände, men hon vet att hon är äldre än sin pappa nu. Hon tar sin stolthet och springer till sitt rum där den rinner av henne likt tårarna längs hennes kinder. Det är över. För den här gången. Hon vann.
Tillägnat min hårding..
Hotel Anglais, Stureplan
En kille och en tjej ~20 sitter och käkar lunch.
Tjejen: Aa, fan vad biffig du har blivit!
Killen: Mm, jag har väl växt till mig.
Tjejen: Haha, låt mig känna på dina armar. Vad har hänt?
Killen: Båstad!
Tystnad.
Killen: Mm, du vet. Det blir ju en hel del med armarna. Känner en snubbe vars arm gick ur led en gång...
Tjejen: Hur fan kan snubbens arm gå ur led?
Killen: Du har ju inte sett nåt. Inte på riktigt.
Tjejen: Okej, du menar att jag aldrig sett de äkta professionella armvevarna?
Tystnad.
Tjejen: Man kanske borde göra det till en olympisk gren?
Killen: Sluta håll på. Det är sant!
Tjejen: Vilket skitsnack. Klart armen inte kan gå ur led.
Killen: Tro mig inte då. Yves Larock spelade. Rise up.
Tystnad.
Killen: Mm...så var det. Rise up!
Tjejen: Det är ingen armvevarlåt.
Killen: Nej, jag vet! Onödigt liksom! Ba, vad har hänt? Nej, armen gick ur led till Larock.
Tystnad.
Killen: Ska min arm gå ur led ska det fan vara Prydz!
--tjuvlyssnat.se--
SOS-Barnbyar..
Idag har jag blivit fadder till en barnby via SOS-Barnbyar. I Afrika. Stinas familj är faddrar åt en by i Gambia. Hon säger att det är fantastiskt. Jag tror henne.
Jag har länge funderat på att göra någon form av projekt till förmån för utsatta barn, men har väl kanske inte riktigt gett mig in i det förrän nu. Jag har tusen idéer och kan knappt koncentrera mig på jobbet för det är så mycket annat jag vill göra just nu. Tur att jag har tillgång till internet så att jag kan surfa runt lite när det är lugnt här.
Jag har länge funderat på att göra någon form av projekt till förmån för utsatta barn, men har väl kanske inte riktigt gett mig in i det förrän nu. Jag har tusen idéer och kan knappt koncentrera mig på jobbet för det är så mycket annat jag vill göra just nu. Tur att jag har tillgång till internet så att jag kan surfa runt lite när det är lugnt här.
Håll dig på replängds avstånd!
När jag var liten läste jag mycket sagor. Jag var Ronja Rövardotter oftast. Aldrig någonsin har jag varit Belle eller Askungen eller Törnrosa eller Snövit. Prinsessrollen har aldrig riktigt lockat mig. När jag var liten ville jag ha ett bälte som Mattis och Ronja hade och som lät likadant när man hade saker hängandes i det. Med ett par handskalade barknakna pinnar hängandes i mitt provisoriska bälte så lyckades jag tillslut. Jag hoppade och klättrade i diket vid brandstationen och vid vita huset, jag byggde kojor bland träsly och jag skrek vårskrik. Vi hade till och med en gigantisk sten bakom huset och jag brukade låtsas att det var stenen som Ronja somnar på när Grådvärgarna kommer efter henne under hennes första natt i skogen. Jag älskade att äta ägg direkt hur handen som Ronja gjorde. Jag kan fortfarande få för mig att äta ägg så när jag är ensam. Anledningen till att jag var hästgalen en gång i tiden var för att jag älskade hur underbart det såg ut när Ronja red på vildhästarna.
Ibland var jag Pippi Långstrump också. Hon var tuff, självständig, ärlig, rolig, snäll, alltid att lita på, tog aldrig skit och hon hade ett eget hus och en egen häst och en egen apa. Hon kunde alltid göra som hon ville och var inte rädd för någonting. Med sin egen lilla värld charmade hon mig och hennes fantasifulla sinne har alltid inspirerat mig.
Dessa två karaktärer lärde mig mycket som barn, mycket som jag har tagit med mig in i vuxenvärlden. De må vara framtagna för att tala till unga, men jag anser att många äldre bör kliva ur sina mogenstövlar då och då och ge ifrån sig ett par vårskrik eller städa köket med skurborstar fastsatta på tassarna som skridskor.
Idag är jag fortfarande hellre Ronja eller Pippi än Törnrosa eller Snövit. Jag vill uppleva saker, smutsa ner mig och rida barbacka på hästar hellre än att sitta instängd i 2000-talets version av slott och vara söt för alla andra att skåda.
Ibland var jag Pippi Långstrump också. Hon var tuff, självständig, ärlig, rolig, snäll, alltid att lita på, tog aldrig skit och hon hade ett eget hus och en egen häst och en egen apa. Hon kunde alltid göra som hon ville och var inte rädd för någonting. Med sin egen lilla värld charmade hon mig och hennes fantasifulla sinne har alltid inspirerat mig.
Dessa två karaktärer lärde mig mycket som barn, mycket som jag har tagit med mig in i vuxenvärlden. De må vara framtagna för att tala till unga, men jag anser att många äldre bör kliva ur sina mogenstövlar då och då och ge ifrån sig ett par vårskrik eller städa köket med skurborstar fastsatta på tassarna som skridskor.
Idag är jag fortfarande hellre Ronja eller Pippi än Törnrosa eller Snövit. Jag vill uppleva saker, smutsa ner mig och rida barbacka på hästar hellre än att sitta instängd i 2000-talets version av slott och vara söt för alla andra att skåda.
Och som om det inte vore nog..
Vi lunchade på Cornetto idag och Mikaela annonserade glatt och oblygt min födelsedag för killarna som kan min klassiska sallad utantill. Hon menade att jag borde få extra mozzarella. Själv blev jag blyg och gömde mig lite lätt bakom en osynlig vägg, men killarna tjoade något om att det var viktigt att ta hand om de bra kunderna och öste därmed på extra mozzarella till mig.
Det var som Stina skulle säga..: Word and No Songs!
Det var som Stina skulle säga..: Word and No Songs!
Från de som vet vad en tjej som jag vill ha..
Jag har fått underbara presenter på min födelsedag. Från underbara personer som jag älskar. Min alldeles egna tjejliga bjöd mig på spa/ostokex/film-kväll på självaste födelsedagen och jag ska få åka till Stockholm och gå på teater. Underbart!
Dessutom kom jag tillbaka till jobbet idag efter min härliga semester och jag överröstes med presenter från alla håll och kanter. En och en kom de och lämnade sina små presenter och fyrgruppen avslutade med det som jag gärna kallar grädden på moset i det här fallet. De visade klart och tydligt att de vet hur jag vill ha det, onekligen!
Alla småpresenterna från kollegorna vars innehöll jag så ofta suktar efter på rasterna (snodde bild från Helena eftersom min bild inte ville som jag ville). Till sist hade jag fjorton stycken godbitar att sätta tänderna i.
♥
DejtaMig.nu..eller ja, inte mig..men besök sidan i alla fall..
Min vän Allan Hosseini står till tjänst för er, små själar, som vill hitta en härlig partner. Besök hans sajt och kolla runt lite. Ni vet att ni är nyfikna.
P.S.
Tack för alla gratulationer, underbara! ♥
D.S.
D.S.
Let him down gently..
Ångest. Lätt yrslig. Illamående. Ytlig andning. Ja, men grattis på födelsedagen då, Jeanette!
Inatt kunde jag inte sova. Vid två låg jag fortfarande vaken med vidöppna ögon och stirrade blint upp i taket. Det var inte som när man var liten och inte kunde sova för att man var så exalterad över alla presenter som man skulle få nästföljande dag. Nej nej. Det enda jag kunde tänka på var hur jag ska möblera om min lägennhet idag och när jag ska få chansen att dra till IKEA igen. Jag funderade länge och väl på hur jag ska fördela möblerna på mina 37 kvm och jag har ännu en gång hittat det perfekta sättet. Hurra! Paola envisas med att påstå att mitt ständiga ommöbleringsbehov handlar om kaoset i min egen hjärna. Jag förnekar det naturligtvis alltid, men jag har vetat långt innan hon ens tänkte tanken att det faktiskt är precis så det är. Efter varje gång som jag möblerar så känner jag mig lite mer tillfredsställd och jag tror att jag kan svara för de som känner mig att de hellre ser mig möblera om att flytta till annan ort som jag oftast har jag gjort när kaoset har varit alltför ilsket i mitt huvud. Att flytta till något helt nytt har dämpat den galna tristess som har slagit upp tält i mitt sinne och dansar runt lägerelden. Att möblera om monterar visserligen inte ner tältet, men det släcker lägerelden ett litet tag i alla fall.
Imorse när jag vaknade och traskade in i köket ramlade jag nästan bakåt i ren chock. OKEJ, VEM HAR MÖBLERAT OM I MITT KÖK?!! En sekund senare insåg jag att det var jag själv som gjorde en snabbmöblering just för att jag skulle få lite ro och kunna få lite sömn i alla fall. Jag somnade. Och drömde om lillasyster Samantha, 2 år, iklädd lila velourbyxor och röd väst med en alldeles för stor mössa på skallen. Hon hade på någon vänster tagit sig upp på ett tak på ett väldigt högt hus och ville visa hur högt hon var för mig och hundra andra som hade fest på ett tak 20 meter under henne. TITTA, NENNE!!!!!! gastar hon och vinglar på kanten för hon vill vara säker på att jag ser henne ordentligt. I panik kutar jag upp på taket och vill hinna dit innan hon upptäcker att jag är borta och vill gå närmare kanten för att se vart jag är. Mitt i paniken ringer någon Anders och vill vara kär och gullig med mig i telefon och jag får ännu mer panik över hans totalt IQ-befrielse och skriker åt honom att fara åt helvete. Let him down gently hade jag inte en tanke på då. Hur kan han inte fatta att jag hade annat att tänka på just då?? Hur kan han vilja kuttra i luren när han hör att jag springer i panik?? NOLLA! Jag slänger telefonen in i en vägg och kommer upp på taket och räddar syster och försöker göra allt för att inte visa henne hur rädd jag är och förklarar så sansat jag kan att hon ALDRIG får gå upp på taket ensam igen. Att se Baksmällan och sedan se en bild från förr på min syster iklädd ovannämnda plagg var tydligen en negativ idé.
Strax efter detta vaknar jag med symptomen läsbara högst upp och är övertygad om att jag har fått en ålderkrämpa i mitt högra ben. Vissa kallar det nog träningsvärk, men jag vet bättre.
Som sagt, grattis på födelsedagen, Jeanette!
Inatt kunde jag inte sova. Vid två låg jag fortfarande vaken med vidöppna ögon och stirrade blint upp i taket. Det var inte som när man var liten och inte kunde sova för att man var så exalterad över alla presenter som man skulle få nästföljande dag. Nej nej. Det enda jag kunde tänka på var hur jag ska möblera om min lägennhet idag och när jag ska få chansen att dra till IKEA igen. Jag funderade länge och väl på hur jag ska fördela möblerna på mina 37 kvm och jag har ännu en gång hittat det perfekta sättet. Hurra! Paola envisas med att påstå att mitt ständiga ommöbleringsbehov handlar om kaoset i min egen hjärna. Jag förnekar det naturligtvis alltid, men jag har vetat långt innan hon ens tänkte tanken att det faktiskt är precis så det är. Efter varje gång som jag möblerar så känner jag mig lite mer tillfredsställd och jag tror att jag kan svara för de som känner mig att de hellre ser mig möblera om att flytta till annan ort som jag oftast har jag gjort när kaoset har varit alltför ilsket i mitt huvud. Att flytta till något helt nytt har dämpat den galna tristess som har slagit upp tält i mitt sinne och dansar runt lägerelden. Att möblera om monterar visserligen inte ner tältet, men det släcker lägerelden ett litet tag i alla fall.
Imorse när jag vaknade och traskade in i köket ramlade jag nästan bakåt i ren chock. OKEJ, VEM HAR MÖBLERAT OM I MITT KÖK?!! En sekund senare insåg jag att det var jag själv som gjorde en snabbmöblering just för att jag skulle få lite ro och kunna få lite sömn i alla fall. Jag somnade. Och drömde om lillasyster Samantha, 2 år, iklädd lila velourbyxor och röd väst med en alldeles för stor mössa på skallen. Hon hade på någon vänster tagit sig upp på ett tak på ett väldigt högt hus och ville visa hur högt hon var för mig och hundra andra som hade fest på ett tak 20 meter under henne. TITTA, NENNE!!!!!! gastar hon och vinglar på kanten för hon vill vara säker på att jag ser henne ordentligt. I panik kutar jag upp på taket och vill hinna dit innan hon upptäcker att jag är borta och vill gå närmare kanten för att se vart jag är. Mitt i paniken ringer någon Anders och vill vara kär och gullig med mig i telefon och jag får ännu mer panik över hans totalt IQ-befrielse och skriker åt honom att fara åt helvete. Let him down gently hade jag inte en tanke på då. Hur kan han inte fatta att jag hade annat att tänka på just då?? Hur kan han vilja kuttra i luren när han hör att jag springer i panik?? NOLLA! Jag slänger telefonen in i en vägg och kommer upp på taket och räddar syster och försöker göra allt för att inte visa henne hur rädd jag är och förklarar så sansat jag kan att hon ALDRIG får gå upp på taket ensam igen. Att se Baksmällan och sedan se en bild från förr på min syster iklädd ovannämnda plagg var tydligen en negativ idé.
Strax efter detta vaknar jag med symptomen läsbara högst upp och är övertygad om att jag har fått en ålderkrämpa i mitt högra ben. Vissa kallar det nog träningsvärk, men jag vet bättre.
Som sagt, grattis på födelsedagen, Jeanette!
Dags att vara rädd?
Imorgon fyller jag år. Jag har fått veta att jag inte får vara upptagen från 17.00 och framåt. Varför vet jag inte. Kanske väntar detta mig?? Bör jag vara rädd mån tro....?
The Pussycat Dolls - Halo..
It's like moving mountains..
En kväll i början av sommaren så fick jag nog. Då nådde jag väl det som jag själv skulle vilja kalla min alldeles egna och personliga botten. Jag insåg hur vilse jag hade gått i det som kallas livet. Jag trivdes inte alls. Jag kände mig död inombords. Jag blev arg. Inte bara på mig själv heller, utan på hela den övergripande låtsasvärlden som så många av oss lever i. Jag är så obeskrivligt trött på inställningar som finns om hur man bör vara och vad man bör göra och jag är mer än obeskrivligt trött på när jag omedvetet dras in i det och tillåter det förgifta mitt eget sinne. Jag avskyr att behöva känna mig helt ensam i det jag vill göra bara för att jag inte föredrar att följa med strömmen. Det gör mig så ledsen att veta att det är så många andra som känner precis som jag också. Det är svårt att gå mot strömmen. Konstigt vore det väl annars. Men är det något jag avskyr mer än att känna mig ensam mot strömmen så är det att avsky mig själv.
Något att tänka på..
En vän skriver i sin blogg att för mycket förnuft gör livet tråkigt. Jag kunde inte ha sagt det mycket bättre själv.
Once a year we celebrate with stupid hats and plastic plates..
Jag fyller år på måndag, sägs det. Varje år frågar vännerna när jag ska ha fest och så vidare. Jag känner inte direkt behovet av att göra fest av min födelsedag, därför brukar jag aldrig ha en födelsedagsfest. Det skulle bli som en kväll i mängden. Jag vill ha något annorlunda. De senaste åren har jag önskat mig upplevelser av mina vänner hellre än en parfym eller böcker eller kläder eller vad man nu kan tänkas vilja ha på en födelsedagsfest. Även om vad de komponerar är för min skull så säger deras val väldigt mycket om dem också och det är väldigt intressant och givande. Förhoppningsvis så blir det inte bara en upplevelse för mig som stannar kvar.
Min önskan har lyckats få mig kidnappad till Stockholm för en dag av galet mycket skratt, överdimensionerade ekorrar och spökhus, jag har blivit utsatt för gissningslekar om vilken barnbok som representerar vilken vän (och essat såklart), blivit ilurad alkohol på en otroligt bra teaterföreställning och jag har fått dansa natten igenom på något som var en otroligt härlig reunion-kväll.
I det stora hela så är det tanken bakom det som sker på min födelsedag mycket större för mig än något annat. Ett vackert komponerat kort kan betyda mer för mig än tusen presenter. En upplevelse minns jag för alltid, ett materiellt ting har jag förmodligen glömt ganska snart, förutsatt att det inte är egengjort eller har en symbolisk mening eller liknande.
Med mitt urusla minne så finns det väl egentligen bara en sak jag vill med min födelsedag: Jag vill minnas den! Inte som en dag eller kväll i mängden. Jag vill minnas den som min födelsedag.
Min önskan har lyckats få mig kidnappad till Stockholm för en dag av galet mycket skratt, överdimensionerade ekorrar och spökhus, jag har blivit utsatt för gissningslekar om vilken barnbok som representerar vilken vän (och essat såklart), blivit ilurad alkohol på en otroligt bra teaterföreställning och jag har fått dansa natten igenom på något som var en otroligt härlig reunion-kväll.
I det stora hela så är det tanken bakom det som sker på min födelsedag mycket större för mig än något annat. Ett vackert komponerat kort kan betyda mer för mig än tusen presenter. En upplevelse minns jag för alltid, ett materiellt ting har jag förmodligen glömt ganska snart, förutsatt att det inte är egengjort eller har en symbolisk mening eller liknande.
Med mitt urusla minne så finns det väl egentligen bara en sak jag vill med min födelsedag: Jag vill minnas den! Inte som en dag eller kväll i mängden. Jag vill minnas den som min födelsedag.
Tillbakaslängd in i det som alla envisas med att kalla verkligheten..
En fyra veckors semester börjar nå sitt slut. Under dessa fyra veckor har jag läst mycket och efter ett sidantal räknat till ca 3000 i dagsläget så är jag någorlunda nöjd. Majoriteten av sidorna har gömt mig i skogarna kring Forks, Washington, och där har jag trivts väldigt bra tillsammans med vampyrer och varulvar. Twilight, New Moon, Eclipse, Breaking Dawn. Jag är glad att jag valde att läsa böckerna på engelska, så mycket har förmodligen gått förlorat i översättningen. Igår natt tog det mytomspunna slut och jag kastades in i verkligheten igen. Separationsångesten blev därmed ett faktum.
Nu vet jag inte alls vad jag ska läsa härnäst. Jag försökte ge mig på Mobergs Utvandrar-serie, men motivationen finns inte riktigt där. Nu lutar det åt att äntligen läsa Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón.
Nu vet jag inte alls vad jag ska läsa härnäst. Jag försökte ge mig på Mobergs Utvandrar-serie, men motivationen finns inte riktigt där. Nu lutar det åt att äntligen läsa Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón.
