W h i t e S h a d o w s

När jag lever mitt liv så som att fredagar är veckans bra och måndagar är veckans dåligt så lever jag mitt liv fel. Då är det något som verkligen inte stämmer och jag har en gång i tiden lovat mig själv att mitt liv inte ska bli så. Av alla löften som jag någonsin har gett mig själv så är det löftet ett av de viktigaste. Jag vill leva mitt liv så att varje dag är en bra dag. Jag vill inte leva som så att fredag till söndag blir de dagarna som man värdesätter så att resten av veckan enbart fungerar som en transportsträcka för att nå helgerna. Jag har bara ett liv och jag tänker inte avsky fyra sjundedelar av det bara för att det råkar vara vardagar i ens liv också. 

Varje dag ska vara en bra dag. Så ser jag det.  

Ibland, men bara ibland och jag vill verkligen betona ibland...men ibland älskar jag Västerås mer än någon annan stad i hela världen. Under den tidpunkten på dygnet när folk är yrvakna och på väg till jobbet, den tidpunkten då folk ännu inte har orkat ta på sig masken för dagen, den tidpunkten då staden står på egna ben utan hjälp från dess vilsna invånare. Då är Västerås vackert. Då älskar jag Västerås. Då är vi sams, jag och staden. Då önskar jag att jag vore en morgonmänniska så jag skulle kunna njuta av det oftare.

Imorse vaknade jag med ett ryck och var övertygad om att jag hade försovit mig. Klockan var dock bara fem på morgonen så ingen fara på taket. Sedan greps jag av panik för jag trodde att jag hade missat Winnerbäck-spelningen. Som är nästa onsdag. Och nyss berättade Bima för mig att Västerås hade fyra (!) soltimmar mellan den första och den tjugonde november. Inte konstigt att man har god lust att gå och dö var och varannan dag. För någon vecka sedan sken solen in genom fönstret. I kanske tio minuter eller så, men det var tio efterlängtade minuter. Bima påstod att solen sken henne i ögonen och att hon inte såg datorskärmen och ville därmed att jag skulle dra för gardinerna. Jag som sitter närmast fönstret kunde inte annat än protestera och klargöra att nu när solen är här så ska vi inte stänga ute den, vi ska älska den. Sedan tryckte jag ansiktet mot fönstret och kände mig lyrisk i ett par sekunder.

För några nätter sedan låg jag i sängen och hade då för avsikt att sova, men jag kunde inte. Något vaknade istället inom mig. Inspirationen. Fråga mig inte varför, men där var den helt plötsligt. Jag beslöt mig för att kombinera inspirationen med det faktum att jag låg i sängen så jag snokade fram en av mina skrivböcker och la mig i sängen och började skriva. Och jag skrev. Blev trött. Skrev lite till. Det hela slutade med att jag somnade med skrivboken på magen, pennan i handen och med ett leende på läpparna. Mer sådant vill jag ha.

Markören blinkar oavbrutet i Rubrik - raden, men jag vet inte vad jag ska skriva där. Jag har ingen rubrik just nu. Jag jobbar nattskiftet idag. Det innebär att jag måste sitta kvar här till klockan sex. Började kvart i tio och hoppades på att få sova bra inatt, men katten tyckte att jag borde vara uppe och leka med henne istället så jag kunde ju vackert bara glömma en god natts sömn. Ikväll ska jag leka med henne tills hon bli så trött att hon blir till en enda stor pälsboll på golvet. Då kanske hon kan vara söt nog att sova hela natten så jag också kan få chansen att göra det.

Jag har inte så mycket att ge av mig själv just nu. Som en flitig nötsamlande ekorre försöker jag samla ihop bitarna av mig själv som tydligen finns lite här och där. Just nu går det sådär. Min kropp är slutkörd. Jag är konstant sjuk. Mitt sinne är slutkört. Jag orkar knappt använda det som folk kallar hjärnceller.

Jag blev tillsagd att inte vara rädd för den del av mig som faktiskt tar stor plats. Men jag är rädd ändå. Jag vet inte hur jag inte ska kunna vara det. Det är en del av mig jag väldigt ogärna visar, just för att det är en del av mig som jag inte tycker om.

Tidigare i veckan fick jag frågan om varför jag satt och grät. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara så jag hittade på något som lät bra och som jag trodde stämde. Men egentligen tror jag att jag grät av lättnad. Därför att jag kände att elefanten som suttit på min bröstkorg plötsligt tokbantade och blev väldigt mycket lättare. Kan det vara så att min ihärdiga smärta i bröstet sen i lördags kan kallas insikt?

Fake it til' you make it sa jag till chefen. Förklarade att det var mitt motto och sa det med ett leende. Men det är ju precis det jag gör egentligen. Fejkar. Hur mycket är det egentligen bara jag som vet. Jag tror att det är på god väg att bli fake it til' you break it istället. Jag försöker sluta med det. Försöker bli ärlig mot mig själv. Men just nu gör det bara väldigt ont i bröstet.

Ikväll är det dags för julfest tillsammans med de där galna personerna jag kallar kollegor. Det kan gå hur som helst.

Hur som helst lär det bli kul.

En sida säger att jag inte ska ha dåligt samvete, att jag ska utgå ifrån mina egna behov.
En annan sida hyllar förnekelsen och fejkandet och säger att man är tuff som kämpar på ändå.

Dagens samhälle är vridet och sjukt på många vis. Dagens samhälle drar ner människan i ett äckligt träsk av psykbryt. Dagens samhälle hyllar kvantitet framför kvalitet. Det skrämmer mig. När jag ligger på min dödsbädd så vill jag minnas mitt liv som ett sådant fyllt av kvalitet. Så enkelt är det.

Ibland förstår jag hur min resa kommer att se ut framöver. Ibland kan jag inte ens greppa en miljondel av den. Då står jag handfallen och vet varken ut eller in. I stunder som sådana vill jag bara gråta. Men jag kan inte gråta. Ibland tror jag att jag helt har glömt hur man gör när man gråter över viktiga saker. Jag letar känslor i musiken och försöker få tårarna att rinna men oftast är det förgäves. 

Jag lämnar er dock med ett klipp som alltid får mina tårar att rinna. En av de heligaste stunderna i mitt liv än så länge. 2.39 in i klippet var min gåshud så total att den inte visste några som helst gränser. Då existerade inget annat än just denna stund. Underbart, klockrent och helt jävla fantastiskt!!!!!

Coldplay, Stockholm, 090822

Känner en släng av vemod just nu. Tänk att det där som vi kallar livet ska vara så fruktansvärt komplicerat ibland. Det gillar jag inte. Något bubblar under ytan och jag är inte riktigt säker på vad det är, men det visar sig förmodligen förr eller senare. Just nu känns det bara som att alla är på väg någonstans och jag står stilla och ser folk försvinna in i framtiden. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag känner mig vilsen. Men jag antar att det är okej att känna så då och då.

Det är onsdag. Solen orkar inte riktigt upp bakom husen i city och det känns som att det är ständig gryning. Jag har sovit som en stock sen elva igår kväll, men jag är fortfarande trött. Det börjar bli dags att fundera på julklappar. Jag har inte orkat ha någon fantasi för det än. Dock brukar det flyta på ganska bra när jag väl kommer igång.

Det är ganska lugnt i sinnet. Eller bedövat och dött. Jag vet inte riktigt skillnaden. Inkorgen är ganska tom. Listorna är gjorda sedan en halvtimme tillbaka. Italien funkar inte (såklart!). H&M väntar. Norge likaså. Rutiner ska skrivas. Hinner nog få tid att ge mig på det idag. Simon campar på internationell mark. Mikaela har haft semester i något som framstår som evigheter. Bima och jag är sjuka och sitter förmodligen och smittar varandra fram och tillbaka. Vi jämför symptom och mobbar varandras meshosta. Chefen tittar förbi titt som tätt och säger att jag ser pigg och kry ut och så flinar han från öra till öra. Jag vet allt om hans baktankar. Han har sett mitt sjukintyg som jag ännu inte har utnyttjat. Jag mår nog lite bättre. Kan i alla fall andas utan nässpray nu. Och jag äter penicillin.

På fredag är det julfest. Kul.   

Jag har klivit ut ur rädslan och tagit ett stort steg i rätt riktning. Jag har anmält mig till ett seminarium som är om ett par veckor i Stockholm. Jag ska lära mig allt om det nya författarskapet och etableringen av detsamma i dagens nya medier. Ska bli otroligt kul. Vill ni följa med så finns platser kvar.

Jag är stolt över mig själv.

Vinjetten till True Blood är fruktansvärt bra. Snyggt gjord, men vidrig på många sätt vilket leder till det faktum att jag tycker att den är oerhört genomtänkt. Den amerikanska södern porträtteras dessutom på ett sätt som ger tittaren ett bra perspektiv att se serien utifrån. Har ni inte sett serien så kan den vara värd att slösa ett gäng timmar på. Dock varnar jag för att Anna Paquins karaktär Sookie kommer att reta gallfeber på er. Den blir inte lättare att tolerera ju mer man ser serien heller.

Jag är frustrerad. Försöker hitta musik som passar mitt humör just nu, men det går duktigt åt pipsvängen vill jag lova. Jag försökte med Coldplay, jag försökte med Green Day och jag försökte med Backstreet Boys. Det funkade inte. Sedan försökte jag med Leonardo Cohen och då vill jag gå och dö direkt så jag beslutade mig för att det valet var helt fel idag. Inte heller Nikola Sarcevic eller Usher funkade. Kent och Lasse liten gick inte heller bra. Jag är nog på ett konstigt humör som inte matchar något i musikväg just nu. Jag söker nautral musik. Inte ledsam sådan eller överglad sådan, neutral. Jag behöver neutral. Vad är neutral musik? Jag har inte en aning.

Jag lämnar er i alla fall idag med lite vacker musik av Mozart. Blunda och föreställ er att ni befinner er någonstans på den engelska landsbyggden. Det tänker jag göra.

Nu har mitt stora bokpaket kommit fram till ICA Skrapan äntligen. Tur att man jobbar där man jobbar så att man kan kolla upp sitt eget paket och därmed veta varför leverans till ombud är ett helt dygn försenat.

Jag fryser. Jag har tre (!) tröjor på mig och är fortfarande inte helt varm. Normaltempererad på gränsen till kall. Det är inte normalt för att vara jag. I vanliga fall är jag värmen personifierad men dessa lokaler och mitt nuvarande hälsotillstånd rubbar detta en del. Jag vill bara gå hem och sova, men samtidigt är jag rastlös i kroppen och vet inte riktigt hur jag ska kunna ligga still i mer än två timmar. Det är fem veckor kvar tills jag har ledigt i arton dagar. Funderar på att kanske pallra mig till London då för att ha ett litet tioårsjubileum med mig själv. I januari, den sjunde, är det ju tio år sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade till den engelska huvudstaden.

London, baby!!!

Jag är helt och hållet för att varje individ får göra precis vad de själva vill så länge de inte skadar andra. Vad var och en gör är deras ensak och inte upp till någon annan att döma. Dock måste jag säga att jag har oerhört svårt att förstå mig på bittra och cyniska människor som väljer att hitta något negativt i allt som sker i omvärlden. Att man väljer att lägga sin energi på att vända vissa saker till något negativt istället för att fokusera på annat som är positivt är för mig en gåta. Visst att folk kan vara nere i perioder och då framstå som lite bittra, men jämt, alltid och för evigt?!! Orka!

Ta Alla Hjärtans Dag till exempel. Att det är en kommersiell dag är det nog ingen som säger något annorlunda om. Det är det. Och jag behöver ingen speciell dag för att säga till någon hur mycket jag älskar den. Det kan jag göra när som helst på året. Det är dock inte ofta jag hör någon som säger att det är en dag till för att hylla kärlek av alla dess former och slag. Men det är ju faktiskt det också. Och har vi en dag som hyllar mamma och en dag som hyllar pappa och har det utan att klaga avsevärt mycket så kan vi väl också ha en dag som hyllar all annan form av kärlek. Vissa människor lägger ner mycket energi på att högljutt döma andra som väljer att göra ett jippo av Alla Hjärtans Dag. Tydligen är det viktigt att trycka ner andra då eftersom man tydligen själv saknar någon form av bekräftelse på det området. Okej om man för sig själv säger att Alla Hjärtans Dag inte är så viktig, men våga inte döma andra bara för att de gillar att vara öppet kära just på den här dagen så att andra nästan vill kräkas. Det är gulligt när folk är så kära. Senast för någon timme sen lämnade jag Cornetto tillsammans med min alldeles egna tjejliga. Utanför sprang en tjej förbi och slängde sig i famnen på en väntande kille. Med armarna runt hans hals och benen runt hans midja kysstes de. Det är visserligen inte Alla Hjärtans Dag, men de var kräkkära och det var fruktansvärt fint. Vad gäller kärlek så tänker jag minsann inte nöja mig förrän jag är så pass kräkkär att jag har fått hela min omgivning att kaskadspy. Helst samtidigt.  

Jag är så obeskrivligt onöjd med min hälsa i dagsläget. Faktiskt så har jag varit onöjd med den ett bra tag nu. Jag har alltid varit den friskaste av friska och nu helt plötsligt är jag den sjukaste av sjuka. Det är inte okej någonstans. Det slog mig idag att jag inom loppet av två dagar har proppat mig full på fem olika mediciner, varav två av dessa har tagits via spruta. För ett par veckor sen var jag monstermaximumsjuk och nu verkar det som att det är dags igen, men jag försöker ignorera det så gott det går. Man behöver inte vara tuff jämt, klargjorde chefen imorse och han har ju rätt, men ska jag ge efter för varje gång jag mår dåligt så skulle jag behöva vara sjukskriven jämt tror jag. Jag tänker inte gå med på att det här ska vara mitt liv framöver för då kommer jag att dö i förtid, det är jag övertygad om. Kan inte tänka mig att min kropp skulle palla att må så här tills jag är 85.

Positivt är ju i alla fall att jag inte fick några biverkningar av svinsprutan. Om man bortser från en obeskrivlig smärta i min högra arm alltså. Med min tur så förväntade jag mig ett gäng nära döden-upplevelser, men peppar peppar, jag klarade mig. Reagerade jag inte på spruta nummer ett så borde jag inte reagera på spruta nummer två heller som jag måste ta om tre veckor. Dock lär jag få ont i armen igen och det ser jag inte fram emot. Jag har aldrig varit med om en smärta som har varit så löjligt obeskrivlig att den har fått mig att skratta. På fullaste allvar att skratta

Nej, min hälsa måste bli bättre. Jag orkar inte att inte orka.

Den här är go och otroligt svår att sitta still till.

Jag ska gå och vaccinera mig idag. Känner mig lagom peppad inför det, men eftersom jag har varit smidig nog att placera mig i en riskgrupp så känner jag nog att det är läge för en extra spruta den här veckan. Alla talar så mycket om biverkningarna, influensaliknande symptom. Som om jag inte har fått nog av det under de senaste två åren. Varje vecka. Men men, för att jag ska undvika att eventuellt dö av the piggy flu så blir det spruta. Och för att undvika att smitta och eventuellt döda andra som inte kan vaccineras.

Mitt allmänna hälsotillstånd är inte på topp just nu. Som jag sa till Madde igår, om jag lägger mig ner och verkligen slappnar av så känns det som att min kropp ska ta tillfället i akt och ge upp helt och hållet. Jag går helt på vilja just nu.

Det underbaraste och mest charmiga jag har hört på hela dagen var följande spontana mening som fröken Hårding delade med sig av efter svårtolkat SMS från intressant person:

Men va fan, är det normalt att analysera att nån skriver kram med två aa?

Älskar't.

Jag läste min gamla dagbok från när jag bodde i London. Visst var den fylld av saknad efter mina nära och kära, men personen som skrev alla texterna var lycklig. Hon kände sig fri och hon var genuint lycklig. Nog för första gången i sitt liv efter att hon blev tillräckligt gammal för att ha egen åsikter och eget tänkande. Jag skrattade mellan tårarna och mindes varje beskrivd dag som om det var igår. Dag två i London, den åttonde januari 2000, spenderade jag med Marie. Vi hade gjort i princip hela London turist-style och jag avslutar inlägget med orden "Det här kommer att gå bra...". Den andra februari skriver jag hur fri jag känner mig av att vara i London. Jag beundrar husen, förundras över miljöerna, älskar människorna och bara tycker att allt är så underbart. Jag minns det väl. Minns att jag ofta hade olika theme songs i skallen som fick mig att le från öra till öra där jag gick gator upp och gator ner.

Jag skriver med humor. Jag bjuder på mig själv i min egen dagbok. Jag försöker inte fokusera på bra saker enbart för att undvika att ge ord till de dåliga. Jag ser att jag har skrivit sidorna med ett leende på läpparna. Den Jeanette som folk här hemma såg var hon som hade hemlängtan och som inte var van vid att stå på egna ben. Vad de flesta här hemma aldrig märkte var att jag växte enormt mycket i mig själv under de sex månaderna som jag bodde där. De såg aldrig mina ögon tindra när jag hoppade på buss 137 med vind i håret för att åka in till stan. De såg aldrig hur leendet på mina läppar lärde sig att det var okej att vara där. De såg aldrig hur jag lärde mig att tycka om mig själv. De såg aldrig hur mitt självförtroende växte. De såg mig aldrig när jag kände mig friare än vad jag någonsin känt mig. De vet inte varför All Saints Pure Shores alltid kommer att få mig att känna lycka eller varför Destiny's Childs Say My Name får mig att skratta inombords. De kommer heller aldrig förstå varför jag får spontant ont i svanskotan när jag ser heltäckningsmattor. Eller varför jag blir generad så fort jag ser bilmekaniker.

Bakom all saknad och hemlängtan fanns ett helt liv som de i Sverige aldrig fick vara med om....

Idag är det Fars Dag. Jag och min far har som tidigare nämnt ingen bra relation och när saker var som jobbigast mellan oss två, för mer än tio år sedan nu, så kom två personer in i mitt liv och de har hjälpt mig att bli den jag är idag. Två personer som jag skulle göra allt för, mina två musketörer som gör vår trio komplett. För dem har jag inget annat än kärlek så jag ägnar denna dag till att uppmärksamma dem istället.

Mjukis, Charmis, och Hårdis
kärlek.nu ♥
TACK

Lasse liten har ju också släppt nytt. Lite mycket Kent-feeling på skivan, men jag har förälskat mig i Köpenhamn och överallt. Den gör mig glad och sprallig och får mig att dansa här hemma. Jag hoppas att han spelar den när vi ska på spelningen den andra december. Då blir jag glad.

Det du gjorde med mig
Det var stort
Det du gav mig
Jag önskar att du kunde se mig nu
Men tack
Ta hand om dig

Jag håller på att lyssna igenom Kents nya skiva Röd nu. De första låtarna imponerade inte på mig och jag blev lite för snabbt besviken och trodde att hela skivan skulle vara en besvikelse rätt igenom. Sen kom jag till låt nr 5, Sjukhus, och efter det så började det ordna upp sig så nu är jag nöjd trots allt.

Det här är upprörande på så många sätt och vis så det går inte ens att räkna. Hur vågar han??? Jag är nästan personligt förolämpad trots att jag inte ens i närheten av att vara med i Coldplay. Adis var vänlig nog att upplysa mig idag om att Darin är skyldig till denna hemskhet och han bjöd även på lite wejlande mellan samtalen så jag var naturligtvis tvungen att gå hem och lyssna på vad han wejlade sig igenom. Darins slaktande av låten kom som en obehaglig smäll på truten och det får mig att vilja söka upp wejlaren himself omedelbart och kasta onda blickar och äckliga tårtor på honom. Nu måste jag istället rena min våldsutsatta själ och mina besudlade öron om och om igen med Coldplays lysande version istället.

Ger han sig på Fix You så BLIR det personligt på riktigt, var så säker.

DARIN, YOU DO NOT MESS WITH PERFECTION!!!!!! 

Jag vet att veckan inte har pågått särskilt länge, men det känns som att det borde vara torsdag eller så. Under de två dagar som har passerat så har mycket hänt och jag har haft konstant ont i huvudet på grund av det. Jag finner lugn i Carlos Ruiz Zafóns ord och tar mig igenom Vindens skugga i lagom takt. Inte för fort och inte för sakta. Tänkte att jag skulle läsa ut den lagom tills mitt bokpaket kommer ifrån Adlibris. Fånig som jag är loggar jag in på deras hemsida varje dag för att se om det har hänt något mer med bokningen och jag längtar barnsligt mycket tills jag ser att paketet är skickat. När SMS-aviseringen sedan plingar i min mobil kommer jag att skynda ner till Skrapan för att släpa hem det tunga paket och slita upp det som ett barn på julafton. Paketet är fyllt av böcker som jag har velat läsa ett tag nu och jag har inte bestämt mig för om jag ska läsa One Hundred Days of Solitude först eller om jag ska läsa Love in the Time of Cholera först.  Dock vet jag att det blir en av böckerna som Gabriel Garcia Marquez har skrivit i alla fall. Jag har alltid velat läsa den första och Paola har pratat sig varm om den andra. Sedan har jag ju Mias rekommendationer också, Book Thief av Markus Zusak och Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne. Sist men inte minst har prottot (Supreme..!) i mig beslsutat sig för att det är dags för lite Oscar Wilde och jag ska även plöja igenom Jane Eyre en gång till innan jag ser föreställningen.

Jag tror att ens bokhylla säger en del om vem man är. Jag undrar vad min bokhylla säger om mig. Först och främst säger den nog att jag är väldigt lik Mia eftersom det är fastställt att innehållet i våra bokhyllor är relativt lika. Men utöver det, vad kan den säga om mig? Jag har allt från barn- och ungdomslitteratur som Berts dagböcker, Astrid Lindgrens mästerverk och Kittys oändliga mysterier till svenska mästare som Strindberg, Boye och Fröding till amerikanska höjdare som Faulkner och Steinbeck till skräckens klassiker som Shelley, Stevenson, Stoker, Poe och Lovecraft till fantasyns underbara värld hos Barrie, Carroll och Tolkien och så vidare och så vidare. Och jag blev alldeles nyss på nytt oändligt förälskad i innehållet i min bokhylla, jag har verkligen glömt bort att mycket av det jag letade efter på biblioteket förut nu står i min bokhylla. Jag insåg precis att litteraturvetaren i mig verkligen har satt sina spår i den möbel som dominerar min lägenhet.
 
Jag saknar dagarna jag hade under semestern. Då jag kunde ligga i soffan en hel dag och bara läsa, läsa, läsa och verkligen ha ro till att göra det. 

Det finns inget pretto med att läsa böcker. Visst, jag kan förstå om många tror det, men jag har aldrig sett litteratur som något ouppnåligt och jag avskyr att folk känner att det kan vara det. Finns det något härligare än att få begrava sig själv i en bra bok och låta orden på sidorna ta en till en helt annan värld? Det är så totalt oviktigt vem man är eller vart man kommer ifrån för en bok bryr sig inte. En bok blir vad man gör den till. Författaren må ha skrivit boken, men det är läsaren som skapar historian. När jag började läsa litteraturvetenskap var jag fast besluten om att varje bok hade en speciell betydelse och att det viktiga låg i att hitta rätt historia, rätt tolkning. Dock fick jag lära mig ganska snart att texten blir vad jag gör den till och varje historia släpps fri i samma stund som författaren ger sina ord till en läsare. Ingen har rätt att döma den andres val av favoriter för vad som tilltalar varje människa  i en film eller bok eller i musik eller vad det än må vara är något som är personligt. Vem har rätt att döma någon annans personliga vinkel? Jag säger ofta att jag älskar att titta på Djungel-George, att det är en film som får mig att skratta så att jag gråter. Ja, jag vet, det är inte världens bästa film. Men. Vad folk inte vet är att filmen påminner mig om min och min pappas exakt samma dåliga humor, min pappa som jag inte har kommit överrens med sen jag var tio, min pappa som jag mot alla logiska och vettiga regler saknar så att det gör ont. Döm mig nu om du vågar!

I grund och botten så har min inspiration alltid varit att berätta historier och jag har gjort det så länge jag kan minnas. Mina lekar som barn var alltid fyllda med inspiration från allt jag fick uppleva och jag gjorde mängder med radioteaterar på gamla hederliga kassettband som jag tyvärr inte har kvar idag. Jag minns dock känslan jag hade när jag spelade in på band. Jag donade och höll på hur länge som helst och jag älskade det. När jag blev äldre ville jag göra film. Jag studerade och lärde mig massor, men den viktigaste kunskapen jag tog med mig var dock att en film är ingenting utan en historia. Och det är just den som jag är intresserad av. Tekniken kan få en publik att säga "åhh", men en historia kan få publiken att känna. Det är den som får tårar att rinna och skratt att eka i väggarna. Därför blev det litteraturvetenskap för min del. Jag föll tillbaka på något som jag har älskat sen så länge jag kan minnas och det är där jag hör hemma. Bland orden. Bland historierna.  

Första gången jag såg Big Fish tyckte jag inte om den. Vi (som jag minns) hade dragit in till Halmstad, jag, Tobbe, Magnus och Marcus, och vi som de Burton-fans vi är var förväntasfulla till max. Jag tyckte inte om filmen. Om jag minns rätt så var ingen särskilt imponerad då. Andra gången jag såg den var flera år senare. Då blev jag brutalt förälskad direkt och kunde verkligen inte förstå varför jag ogillade den första gången. I helgen såg jag den igen och blev ännu mer förälskad. När sluttexterna rullade gjorde även mina tårar det hejdlöst. Filmen ger en känga till det stela och fantasilösa och "vuxna" tänkandet i dagens samhälle och gör det på ett fantastiskt sätt. Filmen är romantisk och inspirerande och får mig att vilja sätta mig ner och skriva vackra sagor sida upp och sida ner i alla de skrivböcker som väntar på att bli fyllda av drömmar och "ovuxet" tänkande.