W h i t e S h a d o w s

När jag var liten läste jag mycket sagor. Jag var Ronja Rövardotter oftast. Aldrig någonsin har jag varit Belle eller Askungen eller Törnrosa eller Snövit. Prinsessrollen har aldrig riktigt lockat mig. När jag var liten ville jag ha ett bälte som Mattis och Ronja hade och som lät likadant när man hade saker hängandes i det. Med ett par handskalade barknakna pinnar hängandes i mitt provisoriska bälte så lyckades jag tillslut. Jag hoppade och klättrade i diket vid brandstationen och vid vita huset, jag byggde kojor bland träsly och jag skrek vårskrik. Vi hade till och med en gigantisk sten bakom huset och jag brukade låtsas att det var stenen som Ronja somnar på när Grådvärgarna kommer efter henne under hennes första natt i skogen. Jag älskade att äta ägg direkt hur handen som Ronja gjorde. Jag kan fortfarande få för mig att äta ägg så när jag är ensam. Anledningen till att jag var hästgalen en gång i tiden var för att jag älskade hur underbart det såg ut när Ronja red på vildhästarna.
Ibland var jag Pippi Långstrump också. Hon var tuff, självständig, ärlig, rolig, snäll, alltid att lita på, tog aldrig skit och hon hade ett eget hus och en egen häst och en egen apa. Hon kunde alltid göra som hon ville och var inte rädd för någonting. Med sin egen lilla värld charmade hon mig och hennes fantasifulla sinne har alltid inspirerat mig.
Dessa två karaktärer lärde mig mycket som barn, mycket som jag har tagit med mig in i vuxenvärlden. De må vara framtagna för att tala till unga, men jag anser att många äldre bör kliva ur sina mogenstövlar då och då och ge ifrån sig ett par vårskrik eller städa köket med skurborstar fastsatta på tassarna som skridskor.

Idag är jag fortfarande hellre Ronja eller Pippi än Törnrosa eller Snövit. Jag vill uppleva saker, smutsa ner mig och rida barbacka på hästar hellre än att sitta instängd i 2000-talets version av slott och vara söt för alla andra att skåda.