Ibland är det så lite som behövs..
Jag har under den senaste tiden klurat på ett beslut som skulle innebära stora förändringar för det som kallas livskvalitet. Jag har sagt att jag inte lever, utan bara är vid liv. Jag har en sjukdom som äger mig mer än vad jag har velat erkänna.
Nu när jag har bestämt mig så pendlar jag mellan total lättnad till totalt panik och ibland känner jag mig som en svikare trots att jag vet att jag inte är det och trots att jag vet att detta är något jag borde har fattat för länge sedan.
E förstår vilket svårt beslut detta har varit för mig. Och min egna husläkare. Fick sms av henne idag när jag berättade om mitt beslut:
Stark beslut, jag vet vad det har kostat dig mentalt att bestämma dig.
Inte många ord. Med ord som gick rakt in i hjärtat. Att hon vet vad jag har tvingats ge för att nå detta beslut trots att jag kanske inte har varit duktig på att förklara betyder mycket för mig. För jag har varit tvungen att tänka om helt och hållet på många olika sätt för att nå denna slutsats och min stolthet har fått betala ett högt pris. Men jag tror att det är värt det. I slutänden. Tack, världens bästa husläkare. ♥
Satt och tänkte att det kändes som en något distanslös husläkare som skickar sms. Sen kände jag igen orden, haha.
I admire you. Det vet du.
