Kan någon påminna mig om varför jag flyttade hem till Sverige igen..
Jag läste min gamla dagbok från när jag bodde i London. Visst var den fylld av saknad efter mina nära och kära, men personen som skrev alla texterna var lycklig. Hon kände sig fri och hon var genuint lycklig. Nog för första gången i sitt liv efter att hon blev tillräckligt gammal för att ha egen åsikter och eget tänkande. Jag skrattade mellan tårarna och mindes varje beskrivd dag som om det var igår. Dag två i London, den åttonde januari 2000, spenderade jag med Marie. Vi hade gjort i princip hela London turist-style och jag avslutar inlägget med orden "Det här kommer att gå bra...". Den andra februari skriver jag hur fri jag känner mig av att vara i London. Jag beundrar husen, förundras över miljöerna, älskar människorna och bara tycker att allt är så underbart. Jag minns det väl. Minns att jag ofta hade olika theme songs i skallen som fick mig att le från öra till öra där jag gick gator upp och gator ner.
Jag skriver med humor. Jag bjuder på mig själv i min egen dagbok. Jag försöker inte fokusera på bra saker enbart för att undvika att ge ord till de dåliga. Jag ser att jag har skrivit sidorna med ett leende på läpparna. Den Jeanette som folk här hemma såg var hon som hade hemlängtan och som inte var van vid att stå på egna ben. Vad de flesta här hemma aldrig märkte var att jag växte enormt mycket i mig själv under de sex månaderna som jag bodde där. De såg aldrig mina ögon tindra när jag hoppade på buss 137 med vind i håret för att åka in till stan. De såg aldrig hur leendet på mina läppar lärde sig att det var okej att vara där. De såg aldrig hur jag lärde mig att tycka om mig själv. De såg aldrig hur mitt självförtroende växte. De såg mig aldrig när jag kände mig friare än vad jag någonsin känt mig. De vet inte varför All Saints Pure Shores alltid kommer att få mig att känna lycka eller varför Destiny's Childs Say My Name får mig att skratta inombords. De kommer heller aldrig förstå varför jag får spontant ont i svanskotan när jag ser heltäckningsmattor. Eller varför jag blir generad så fort jag ser bilmekaniker.
Bakom all saknad och hemlängtan fanns ett helt liv som de i Sverige aldrig fick vara med om....
Precis så där känns Vemdalen för mig, även om det antagligen var aningen mindre glamouröst än London. Men jag lärde mig så mycket och upplevde saker som ingen någonsin kommer att förstå charmen med.
Åhh, jag vet precis vad du känner! Eller jag förstår, känner precis samma för älskade london =)
Och de där jävla heltäckningsmattorna. Halkvarning!
