W h i t e S h a d o w s

Jag kan inte planlöst bara hänga med i vardagen. För varje dag som jag bara flummar runt och inte har något mål så dör min själ lite grann. Jag behöver något att se fram emot. Jag behöver ha ett mål. Något som får min själ att vakna till liv. Jag hade ett långt pep talk igår med bästa chefen i mannaminnet och han garanterade att han personligen skulle sparka mig ombord på ett plan om jag fortsatte att vara min egen fångvaktare som jag är idag. Vad hindrar dig från att göra det du vill, undrade han. Jag själv, sa jag och han höll med.
Sedan en lång tid tillbaka har jag lite löst funderat på att resa med Rosa Bussarna. Jag och Emma pratade om det när vi gick på Katrineberg och vi pratade om det nu igen när vi träffades på semestern. Jag är mer peppad än någonsin. Den nio veckors långa resan mellan Sydafrika och Kenya lockar oerhört måste jag säga. Likaså den sex veckors långa resan genom tjugo av USA:s stater. Ett av mina mål i livet  är att bila genom USA, men jag tror att bussa skulle fungera minst lika bra. Nya Zeeland lockar också, Centralamerika, Peru (för att se vad Paola alltid pratar om), Asien, kanske transsibiriska till Japan. De flesta resorna lockar, men en sak i taget. Kanske ska börja med en jul- och nyårsresa till Zanzibar med lite safari på det. Vad tror ni? Projekt Rosa Bussarna är härmed ett faktum.

Även om det skulle vara så att jag inte skulle få med mig en respartner så skulle det inte hindra mig ett endast dugg. Jag vill bara resa. Leva! LEVA!