W h i t e S h a d o w s

Igår var det äntligen dags för Lars Winnerbäck. Min första Winnerbäck-spelning någonsin faktiskt. Och nog har jag hört från vänner att han är underbar, men aldrig hade jag väntat mig en sådan ödmjuk och tacksam människa. Det var så vackert. Så bra.

Allt tystnar på scenen och Lasse vill ha ordet, men en envis publik skriker hans namn och vill hylla den vackra poeten som gömmer sig lite smått bakom sitt långa hår. Han blir generad. Han berättar att en tidning har utsett honom till en otrevlig artist just för att han sällan ställer upp för media. Han vill försäkra sig om att vi förstår att han inte försöker vara otrevlig utan blir bara obekväm i mediala sammanhang. Pojken som vägrade dansa runt granen vid julgransplundringen ställde sig hellre utanför än att göra något han inte ville och han växte upp till att bli mannen med scenskräck som spyr av nervositet innan en spelning och som fortfarande inte vill dansa runt den där granen. Tycker publiken att han är otrevlig? Nej! Tycker de att han gör rätt som inte ställer upp i media bara för att journalister vill det? Ja! Älskar de honom? Onekligen ja!

Någonstans under kvällen, jag minns inte exakt när, så sjunger Lasse Varning för ras. Då slutar omgivningen att existera för mig. Då är jag ensam med Lasse och han sjunger bara för mig. Jag sjunger med honom. Njuter av gåshuden på min kropp och älskar att han får tårarna bakom mina ögonlock att tillslut förlora kampen och rinna längs mina kinder.

Runt elva-snåret är sju smått Lasse-höga varelser på väg hem i den iskalla vinternatten. Det stojar och skrattar, de hoppar i snön utanför ishallen och de imiterar skridskoåkare på den obevakade bandyisen. Jag kan naturligtvis inte tala för alla dessa sju, men dock en av dem. Mig själv. Att kunna hänge sig själv till något så underbart som tonsatt poesi är fantastiskt och våga släppa in den kärleken är stort. Jag kände mig lycklig. Fri. Kär. Och grymt tacksam. 

Tack, Lasse! Tack som fan!!!