Ibland behöver man inte så mycket mer än bra musik och en cityring..
För andra gången på kort tid i mina träningsmått mätta har jag pushat mig själv till att powerwalka runt cityringen. Lagom till solens långa farväl av idag gick jag ut i en stad på väg hemåt och med musiken i öronen stred jag mot trötthetens ilskna vilja. Jag hittade en ny trappa att forma rumpmusklerna i och den kutade jag upp och ner för trehundra gånger tills jag såg rosa elefanter med paraplyer dansa runt omkring mig. Tog beslutet att det nog då var dags att gå vidare så jag styrde stegen mot Djäkneberget.
Där på en bänk i solnedgången satt en pojke och en flicka på en sisådär fjorton år. Pojken grät. Med ansiktet begravt i händerna grät han. Flickan bredvid tröstade honom, drog sin hand längs hans rygg, viskade saker i hans öra. Saker som bara han fick höra. Han lyfte huvudet och gjorde sitt bästa för att torka tårarna. Tittade bort från flickan med envist blöta kinder. Hon fortsatte att dra handen längs hans rygg. Upp och ner, upp och ner.
Under ett par korta sekunder utspelade sig detta framför mina ögon när jag passerade. Jag kunde inte låta bli att le lite bitterljuvt efter att jag hade gått förbi. Jag undrade om de hade någon aning om vilken fin stund de delade just då.
Många pojkar och flickor med oskyldiga hjärtan växer upp och lär sig att dölja det som gör dem vackra och äkta. De lär sig att det av någon anledning ska vara svagt att ha känslor. De blir robotar under gällande normer.
Ungefär här började Thåström vråla i mina öron att det ska bli varmt igen. Åttahundra grader för att vara exakt. Det kan jag lita på. Ja, då gör jag väl det då.
