W h i t e S h a d o w s

Mycket händer just nu och mycket från det förflutna har dragits upp. Saker som jag trodde var bearbetade och borta, men som tydligen bara var borta just för att jag har förträngt skiten. Gömt det i en liten låda som har låsts och lagts längst bak i minnet. 
Återbesöket till det förflutna har gjort att jag går omkring och bär på en ilska som inte är jag och det kan ju göra att jag framstår som aningen lättretlig. Eller kanske mer rent av förbannad. Tyvärr är det väl en del av processen för att få saker ur skallen en gång för alla och på rätt sätt den här gången.
Till er som tvingas umgås med mig: snälla, försök ha överseende med mitt humör. Det går över. Hoppas jag.

Idag är det fredag. En välbehövlig sådan. Med mycket gammalt som kommit upp till ytan igen så känns det som att det skulle vara läge för mig att försvinna någonstans, men alla ställen jag kan komma här i närheten är besudlade av dåliga saker på ett eller annat sätt. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen. Jag vill bara att den här perioden ska gå över så att det kan kännas bra igen. Tyvärr måste jag nog stå ut med att det tar sin lilla tid. Pandoras ask har öppnats och jag kan bara stå ut och hoppas att det är detsamma i mitt fall som i människans när Pandoars nyfikenhet tog över; att hoppet är det sista som lämnar en.

..mer förklaring än så är knappast nödvändig kan jag tycka.

Catalina Island är en ö i Stilla Havet, 3.5 mil från Los Angeles. Ön är liten, med ungefär tre- till fyratusen invånare. 3.5 mil gånger 1.3 mil stor. En stad, Avalon. Enda fordon på ön är golfbilar, som jag bittert nog inte fick köra eftersom man var tvungen att ha körkort om man inte vill betala $800 i böter, bortsett från ett och annat arbetsfordon. Och båtarna såklart, men de används ju inte tekniskt sett PÅ ön utan i vattnet.

Otroligt vacker och fridfull ö. Vi var där en dag under vår tid i Los Angeles förra året. Fantastiskt! Får ni möjligheten någon gång att besöka denna ö så rekommenderar jag er att åka. Onekligen. Båten över tar väl runt en timme eller så från Long Beach. Alternativt så kan ni flyga helikopter. Jag åkte toksnabb flervåningsbåt. Satt högst upp under solens strålar och hoppades på en bränna (trots spf50...nej, du läste inte fel) och gjorde allt för att inte flyga av som en vante i en tornados våld. Jag fick slutligen stiga av båten med absurt mycket volym i håret. Utan bränna att skryta med. Svårt med rätt spf i L.A. när man har min hud. Med spf30 så bränner jag mig efter någon timme och med spf50 så får jag ingen färg alls. Om det kunde finnas spf40 så hade jag nog varit nöjd.

I vilket fall som helst; glöm inte kamera!

Hamnen i Avalon

Kärlek! ♥

Imorse såg jag videon för Kelly Rowland och David Guettas When love takes over. Och drabbades av en enorm saknad. Jag såg att videon är inspelad i Venice Beach, Los Angeles. Precis vid all graffiti som jag och syrran tog en massa bilder vid.

Jag älskar Venice Beach. Det kanske inte ser så mycket ut, men känslan är oslagbar. Så avslappnat och flummigt. Gatumusikanter och andra typer av artister längs strandpromanden. Fantastisk graffiti, högt och lågt, på hus och på murar, som i mina ögon borde kallas konst. Knasiga små butiker. Galna människor. Underbart. Ska jag någon gång bo i Los Angeles så ligger Venice Beach på min Topp 3 -lista. Lätt. När jag och syrran var och hälsade på pappa förra året så spenderade jag och syrran en av de bästa dagarna i mitt liv i Venice Beach. Vi promenerade längs hela strandpromenaden från Venice till Santa Monica Pier där vi åkte pariserhjul och såg solen gå ner. Sträckan är säkert nästan en mil, men jag måste säga att det var den kortaste milen jag någonsin har vandrat. Trots solbränd hjässa och krypbett i pannan vilket resulterade i en vacker Conehead-look för min del så ska det mycket till för att slå den dagen och hur jag mådde då.   

När jag tänker efter så är många av de bästa dagarna i mitt liv faktiskt spenderade med lillasyster. Hon har en förmåga att få mig att slappna av. Kanske är det för att hon och jag är så lika och har en tendens att älska de små sakerna i livet som man lätt missar med planering och hets. 

För andra gången på kort tid i mina träningsmått mätta har jag pushat mig själv till att powerwalka runt cityringen. Lagom till solens långa farväl av idag gick jag ut i en stad på väg hemåt och med musiken i öronen stred jag mot trötthetens ilskna vilja. Jag hittade en ny trappa att forma rumpmusklerna i och den kutade jag upp och ner för trehundra gånger tills jag såg rosa elefanter med paraplyer dansa runt omkring mig. Tog beslutet att det nog då var dags att gå vidare så jag styrde stegen mot Djäkneberget.
Där på en bänk i solnedgången satt en pojke och en flicka på en sisådär fjorton år. Pojken grät. Med ansiktet begravt i händerna grät han. Flickan bredvid tröstade honom, drog sin hand längs hans rygg, viskade saker i hans öra. Saker som bara han fick höra. Han lyfte huvudet och gjorde sitt bästa för att torka tårarna. Tittade bort från flickan med envist blöta kinder. Hon fortsatte att dra handen längs hans rygg. Upp och ner, upp och ner. 
Under ett par korta sekunder utspelade sig detta framför mina ögon när jag passerade. Jag kunde inte låta bli att le lite bitterljuvt efter att jag hade gått förbi. Jag undrade om de hade någon aning om vilken fin stund de delade just då. 
Många pojkar och flickor med oskyldiga hjärtan växer upp och lär sig att dölja det som gör dem vackra och äkta. De lär sig att det av någon anledning ska vara svagt att ha känslor. De blir robotar under gällande normer.
Ungefär här började Thåström vråla i mina öron att det ska bli varmt igen. Åttahundra grader för att vara exakt. Det kan jag lita på. Ja, då gör jag väl det då.

Nu har jag fått mitt brev om vilken by som jag är fadder till. Byn heter Dassa-Zoumé och ligger i Benin i nordvästra Afrika. Jag hann bara kolla igenom mitt brev lite snabbt nu det damp ner i brevlådan, men jag fick bilder och en massa information om landet så det ska jag läsa så fort jag kommer hem idag. 

Jag sitter och lyssnar på all typ av musik som jag någonsin haft minne av att jag har lyssnat på. Prisa Spotify! Jag har aldrig riktigt kategoriserat musik särskilt mycket under min uppväxt, men jag märker att jag alltid har varit väldigt månsidig vad gäller musiken jag har tyckt om. Den allra första CD-skiva som jag köpte var Bryan Adams Waking up the Neighbours från 1991. Den andra skivan var nog Michael Learns To Rocks skiva med samma namn från ungefär samma tid. Nummer fyra på den skiva var låten The Actor. Jag fick skivan i födelsdagspresent och ett par dagar senare kom tjocka släkten på besök och jag visade stolt upp min skiva och klargjorde för min faster och min kusin att jag minsann hade lärt mig hela låten utantill på så kort tid. De trodde inte på mig, tyckte jag var för ung för att kunna en hel engelsk låt utantill. Men jag var tvungen att bevisa så jag satte på skivan och sjöng för glatta livet. Nu så här i efterhand inser jag ju att den engelska jag då trodde var klockren kanske var aningen knagglig. Jag kunde texten då, med den engelska jag trodde att jag behärskade, och jag kan den än idag, med betydligt bättre engelska. Det har dock varit svårt att få in att MLTR faktiskt inte sjunger I'm not an actor of love the star utan I'm not an actor, I'm not a star.

Jag älskade att sjunga när jag var liten, jag sjöng hellre än bra. Uppenbarligen. Såg till att lära mig alla texter så mycket det gick. När jag och min lillasyster åkte bil i baksätet och lyssnade på radion så brukade jag alltid sjunga med i låtarna och min syster som kanske var tre-fyra år då var som hypnotiserad av hur mina läppar rörde sig utefter musiken som spelades. Hon som satt som paralyserad och bara tittade på mig med stora ögon. Idag är syster gammal nog att köra egen bil och när jag åker med henne brukar hon och jag yla ikapp så mycket vi orkar till all musik som vi får tag på. Nu är hennes läpprörelser ikapp med mina och jag älskar att hon är lika knäpp i skallen som jag. Min älskade lilla syster!! ♥

  
Dum dummare..utan inbördes ordning.

Vill man däremot se något som gör en så barnsligt glad långt in i hjärtat så ska man titta på den här. Jag älskar hur dansarna är i alla äldrar, jag älskar att alla ser ut som vanliga resenärer och inte dansare, jag älskar hur spontana alla ser ut, jag älskar ungarna i trappan och jag älskar hur alla bara tar sitt pick och pack och går åt olika håll när de är färdiga precis som de senaste fyra minutrarna inte alls har hänt. 

Tittar på So You Think You Can Dance, finalen. Mia Michaels, säga vad man vill om henne, men hon är en fantastisk koreograf. Såg nyss Kayla och Kupono med detta nummer och det fick mig att gråta. Det är så vackert. Så vackert.

Ibland kan det vända som på en femöring. Eller ja, kanske mer en hundring eller kanske till och med en tusing. De där sakerna som jag gör mitt bästa att kuta ifrån när jag egentligen inte behöver tänka på dem kommer ikapp och fäller krokben för mig. Ikväll har det kommit ifatt lite. Visst är det så att man inte ska må dåligt över saker man inte kan göra något åt, men det är ju också lättare sagt än gjort. Vissa saker står för nära och när man inte vet hur man ska hantera det så brukar det kännas bäst att springa istället. Jag ska försöka sluta med det. Tror det är bäst.

Att hälsa på Kolmårds-trollen brukar hjälpa.

Jag brukar inte vara den som föredrar att se romantiska dramafilmer. Ska det vara en romantisk film så får det oftast bli en komisk sådan. Gång på gång så pratar folk om The Notebook av Nick Cassavetes. Ett romantiskt drama. Karaktärer i filmer refererar till den. Människor i min närhet är saliga över den. På grund av detta så har jag länge velat se den. Se vad som gör filmen så speciell. Gammal hederlig nyfikenhet.
Jag och Madde, som redan hade sett filmen, slängde oss i min soffa och slog på filmen. Ha inte fööör höga förväntningar, ber hon och jag lovar att inte ha det. Ska jag se en film som är väldigt hypad så brukar jag oftast göra det med en viss skepticism just för att jag inte vill döma filmen utifrån andras åsikter och även denna gång gjorde jag mitt bäst för att vara skeptisk.
Filmen rullade på och inget tog mig riktigt med storm. Sen mot slutet av filmen så händer något i handlingen. Den slår mig ansiktet likt en bitterljuv smäll på truten och jag faller handlöst. Tårarna sprutar och jag kan inte få hejd på dem och jag älskar filmen. Helt plötsligt älskar jag den. Hur klyshig den än må vara så älskar jag den.
Det är en underbar berättelse om sann kärlek, den kärlek som så många inte tror på. Jag tror på den. Jag har alltid trott på den. Och jag hoppas att jag någon gång hittar den personen som så villkörslöst och äkta kommer att älska mig såsom jag älskar honom. 
Många ser kärlek som en svaghet. Som att det där med att vara kär skulle vara samma som att vara svag. Att man på något sätt skulle vara en mer självständig och stark person bara för att man inte låter någon komma nära inpå. Jag förstår mig inte på folk som ser ner på andra som har hittat någon att älska. Jag kallar det rädsla och jag kallar det avundsjuka. Alla människor på denna jord behöver älska och få vara älskade. Så är det. Att våga älska någon annan så starkt att man känner sig halv utan just den personen, hur är det svagt?? Förklara för mig hur det är starkt att säga nej till en av de få saker som gör en människa mänsklig. Förklara för mig hur man kan välja att känna sitt hjärta bli kallare och stummar för var dag som går hellre än att känna det slå som besatt i bröstkorgen just för att den personen just kom in genom dörren. Förklara för mig, för jag förstår verkligen inte.

Att inte kunna ta emot och ge gåvan som kallas kärlek låter mest bara sorgligt, tycker jag. Jag vet att jag inte lätt blir kär och ibland tror jag att mitt hjärta har tagit sitt pick och pack och dragit för gott och då känner jag mig så där sorglig. Men plötsligt så känner jag det slå och då vet jag att om det något jag kan så är det att älska en annan människa. Rätt människa. Nej, vet ni vad, en vacker dag kommer jag att ha min alldeles egna Noah Calhoun. I värsta fall så har jag ju min katt och det går inte av för hackor vill jag lova.

Man vet att det moderna samhället har slagit sina klor i en när man försöker använda jobbets passerkort till att komma in i sin egen lägenhet. Det är också då man vet att man är alldeles för slut i huvudet för sitt eget bästa.

Trött som jag var när jag kom hem igår kunde jag för allt i världen inte förstå varför jag inte kunde komma in hemma när jag slog upp passerkortet framför nyckelhålet i dörren. Gång på gång på gång.... När ungefär en halv minut hade passerat och jag hade hunnit bli smått ilsk för att jag inte fick komma in trots att jag hade försökt 37 gånger så föll poletten ner och jag började skratta så jag fick ont i magen. Man hade ju kunnat tycka att jag borde ha hållt upp 'droppen' som jag måste använda för att komma in på gården istället, eftersom jag redan hade den i handen, men tydligen trodde jag att mitt passerkort skulle funka bättre.

Igår morse vaknade jag strax efter åtta. Inte särskilt vanligt för en morgontrött nattuggla som jag. Dock var jag oerhört pigg och fylld av energi för en gångs skull så jag beslöt mig för att ta tillvara på det och på solen som strålade utanför mitt fönster. Jag slängde på mig träningskläder och nästan precis klockan nio lämnade jag lägenheten. Med musik i öronen promenerade jag Cityringen runt och passade även på att springa i bästa Rocky-anda upp och ner för trapporna på Djäkneberget tills mjölksyran var så total att jag trodde att benen skulle ramla av. När Cityringen var avklarade knatade jag ner i hamnen och la mig på en brygga. Där i solen, med Debussy's Clair De Lune i öronen, nickade jag till och där låg jag i säkert en halvtimme innan ilskna moln tog solen och värmen ifrån mig.
Väl hemma igen började jag fundera lite. Det finns ingenting i denna värld som gör en så oerhört ödmjuk som när man blir fråntagen något man tar för givet. Det är då man inser sin egen sårbarhet. Om det är någonting som jag har lärt mig av det jag har gått igenom hittills i livet så är det att uppskatta det jag har fått. Det är så fruktansvärt lönlöst att slösa energi på att inte vara nöjd med det man har och istället titta på andra för att önska att man hade vad de har. Det viktigaste som finns är att vara sams med sig själv, ha respekt för sig själv, älska sig själv. Jag har inte ett socialt kapital, ett kulturellt kapital eller ens ett ekonomiskt kapital som tar mig till höjderna dit så många vill komma för samhället har sagt att det är rätt och för att det är där som alla ska kunna känna att de är någon. Jag har heller ingen som helst ambition till att nå dessa höjder heller. Varför skulle jag göra det när det inte är jag? 
Jag har mitt liv och jag har för avsikt att göra det till det bästa livet som jag vill ha. Jag har ingen som helst lust att jämföra mig med andra. Jag vill inte slösa energi på att önska att jag var någon annan eller att jag hade vad andra har. Jag vill ha ett liv där morgnar som ovanbeskrivna betyder så mycket mer än all status i världen. Då jag ännu en dag faktiskt har möjligheten att kuta upp och ner i en trappa tills benen nästan ramlar av för att sedan slänga mig pladask på gräsmattan. Då jag ännu en dag kan dansa längs vägen jag färdas på till musiken som spelar i min mobil. Då jag ännu en dag ensam kan ta mig ner till en brygga i hamnen enbart för att slumra på en brygga i solen till ljudet av Debussy och vågorna.
Det finns inget pris på det. Inget pris alls.