W h i t e S h a d o w s

Jag kan säga att det inte var helt utan sorg i hjärtat som jag tog fram min vinterjacka ur garderoben imorse och begav mig ut i den ensamma lilla plusgraden som frenetiskt slogs för sin rätt att överleva. Sommaren har obönhörligen lämnat mig ensam kvar i kylan. Allt tyder på att den tog sitt pick och pack och följde med Helena och Joel till Australien.  

Jag är i alla fall tillbaka på jobbet nu, betydligt mer fit for fight idag än vad jag var förra måndagen. Igår var jag och hälsade på syster i hennes och Hampus nya lya. Jag och syster passade på att ta en tur förbi Möbeloutlet:en och Åsby också. Sen åt vi bullar och drack hemmagjord jordgubbssaft. Det var ju trots allt Kanelbullens alldeles egna dag så det firade vi. Fast mest var vi nog bara bullsugna.

Imorgon fyller Hampus nio år.

Jag känner att jag nog är gammal.

Nu är det så där kallt att jag inte vill vara med längre. Promenerade en bit med Milo igår kväll, men det var så kallt så jag kunde knappt koncentrera mig på vart jag satte fötterna. Behöver jag avancera till vinterjacka redan?? Jag har ju knappt haft på mig min höstjacka än. Jag har onekligen svårt att acceptera det här. Läste om snö i tidningen och då fick jag rysningar längs hela ryggraden. Det ser inte ljust ut. Snart måste man vrida tillbaka klockan också. Usch usch usch.
Idag ska jag dock återinta världen med levande människor och ta mig ut till Erikslund och Hälla. Kan bli spännande. Måste dock bylsa på mig massor så jag inte fryser rumpan av mig.  

Jag börjar se ett ljus i slutet av tunneln. Med det menar jag inte att jag är på väg att dö. Nej, jag menar att jag börjar se en väg ut ur sjukdomstunneln. Inte en endast dag för tidigt vill jag lova. Jag är duktigt trött på att vara sjuk nu. Det positiva med att jag har varit hemma är att jag har fått en massa tid att tänka på saker och ting. Jag har kunnat sortera en massa jox och fått någon form av rättsida på en del saker som innan mest bara var en soppa av tankar.

Det ser bra ut nu.

Jag är normalt ingen rosa person, men nu är det oktober och det innebär lite extra rosa för alla tuttar. Så även på min blogg. Heja Bröstcancerfonden!! Många känner nog någon som har drabbats av bröstcancer. Så även jag. Därför ligger denna kamp väldigt nära mitt hjärta. Att män också får bröstcancer talas det inte så mycket om, men jag säger tummen upp för att alla, man eller kvinna, ska få behålla sina bröst friska. 

Ahlgrens bilar har tänkt på alla tuttar och har därmed skapat Ahlgrens Rattar. Jag ska äta dem i mängder. Och så ska jag städa mitt hem med rosa disktrasor. Liksom förra året.

Det finns mycket som mitt handikapp hindrar mig från att göra. Jag önskar att jag hade möjligheten att sträcka upp armarna i luften som en normal person.

Så många saker skulle bli roligare om jag kunde göra det:

- Att gå på konsert
- Att dansa
- Att åka på roadtrip i den vita cabbade Chryslern som jag förälskade mig i när vi var i L.A. (för det skulle säkerligen ske om mina armar var normala)
- Att gå på fotbollsmatch (Man United - Real Madrid helst)
- Att hoppa fallskärm (har dock inte gjort det än, men är övertygad om att det är roligare med händerna i luften)
- Att stå på händerna (utan händerna uppåt, eller nedåt, kallas det mest bara hjärnskakning)
- Att få gråa hår på något eller någon (aahh..jag blir galen..prova att säga det med händerna i luften samtidigt, mycket roligare, bara att erkänna direkt)
- Att leka tjuv och polis och vara tjuven som bli arresterad (hands up!! Iiikh.)
- Att kasta löv runt omkring sig nu såhär på hösten (men helst undvika alla kryp i löven)

Ni ser ju själva..så mycket roligare med händerna i luften.

Tim Burton!

Ett fantastiskt geni. En otrolig filmskapare. Jag kan knappt hitta de rätta orden för att beskriva den mannens otroliga gåva. Förmågan han har att få kontakt med fantasins värld och göra den verklig på vita duken är helt otrolig. Sätt Johnny Depp framför kameran och låt Danny Elfman stå för musiken så är det som bäddat för en spektakulär succé som varje gång ger mig gåshud och tårar längs kinderna.

Jag kan omöjligt beskriva med ord hur vackra och fantastiska hans filmer är för det finns inga ord som kan förmedla samma känsla som Burtons filmer kan.

Edward Scissorhands
Big Fish
Sleepy Hollow
Charlie and the Chocolate Factory
och..
kommande Alice in Wonderland.

Exempel på perfekt. Exempel på när det är nyttigt att låta en film äga ens sinnen så pass att omvärlden slutar existera. 

Alice in Wonderland


Big Fish


Edward Scissorhands

Jag har ett stort problem. Jag måste göra något åt det problemet och det NU. På grund av min trötthet vid MS så har jag fått kraftiga disciplin-issues vad gäller min egen hälsa. Man kan tycka att diagnosen borde ha skrämt så pass att jag inte kan annat än att gå efter hälsohandboken, men istället har det blivit tvärtom. Jag orkar inte. Jag är för trött. Och därmed så blir min hälsa osidosatt. Dåligt. Mycket dåligt. Jag köper mat istället för att laga och jag sover och samlar energi istället för att slita med träning. Jag måste lära om. Helt och hållet.
Jag har tillbaka på jobbet nu efter en veckas sjukskrivning på grund av monstersjukan och jag är fortfarande inte frisk. Det blir bättre, men det går väldigt sakta. Veckan som har varit har skrämt mig. Främst på grund av min rädsla för att få ett skov. Min kropp blir inte densamma när jag är sjuk. Gamla skov känns igen och påminner mig om den mentala och fysiska plågan som jag tvingades genomlida sist. Jag tackar alla gudar som någonsin har nämnts för att jag inte har fått några allvarliga bestående hittills. Skulle jag däremot få ett skov nu och veta att jag inte har tagit hand om mig själv så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag har haft en väldig tur och jag borde visa tacksamhet genom att ta hand om mig själv.
Jag och Mikaela ska lägga upp en plan för mig. Jag behöver motivering. Jag behöver peppning. Jag behöver klara det. Jag måste få vara så frisk som jag bara kan vara. Jag måste!

Så här sjuk har jag nog inte varit på minst tio år eller så. Är inne på dag fem nu och jag känner mig inte ett dugg bättre, snarare sämre än någonsin. Imorse skulle jag ha min dagliga dos av honung och i vanliga fall tycker jag att det är väldigt väldigt sött (inte helt otippat), men nu kände jag inte ens smaken av det. Och igår fick jag äta McD och tyckte att det var äckligt!! What the hell??!! Inser ni då hur sjuk jag är?! Och med den här satans sjukdomen så kommer jag att missa Maddes födelsedagsfirande också och det gör mig så ledsen. Men grattis iaf, gumman!!

Jaja, inget ont som inte har något gott med sig. Förhoppningsvis. Jag tänker att om jag är så monstersjuk nu så kanske jag kan få vara HELT frisk ett bra tag nu istället för att gå omkring och känna mig småhängig hela tiden. Hoppas hoppas.

Och inatt drömde jag för övrigt igen om mina stora kattdjur som ska jaga mig. Jag kan för allt i världen inte förstå dessa drömmar. Varför kattdjur i olika typer av drömmar som alla går ut på att jaga mig?? Varför inte galna mördare direkt? Varför söta kissekatter (tillika mördarmaskiner)?

Nu ger jag upp!! Vet inte riktigt vad det innebär i mitt sjukdomssammanhang, men jag ger upp. Vad någon än försöker tortera ur mig för information så ger jag mig. Ta vad ni vill bara jag får bli frisk igen. Igår morse trodde jag att jag var på väg att bli liiite bättre, men tji fick jag för på eftermiddagen kom monsternysningarna och nu mår jag kassare än kassast. SKIT!!! Idag väntar läkarbesök och Apoteks-besök. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte, JAG ORKAR INTE!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag stirrar på sidorna. Gång på gång. Läser orden som bildar meningar. Väntar på att de ska säga mig något. Väntar på en uppenbarelse. Kom uppenbarelse, kom!! Äh, jag får väl gå och titta på True Blood istället.

Jag är sjuk. Jag tycker inte om att vara sjuk. Halsen envisas med att göra ont och jag är lite lätt snuvig och febrig.

Jag lyssnar på Winnerbäcks nya album om och om igen, men jag hör bara Kent. Jag lyssnar på Muse's nya album också. Och David Grays nya album. Världen är full av fantastisk musik och jag undrar när jag ska ha tid att lyssna på allt som jag vill lyssna på. 

Jag längtar efter premiären av New Moon, uppföljaren till Twilight, och Tim Burtons Alice in Wonderland. Johnny Depp är ett geni, han är en av de mest underbara skådespelare på denna jord. Tim och Johnny tillsammans kan inte bli fel.

Johnny Depp som den galne hattmakaren i Alice in Wonderland


New Moon

Jag måste ju säga att när man, sjuk och sliten, pallrar sig till ICA för att handla dagens första måltid (kl. 18.30 vill jag påpeka, eftersom jag har sovit sen kl. 13.00), och sedan på vägen hem blir sjungen för av en kille med ett vackert leende och en pojkbandsliknande fin och sockersöt röst, så kan man inte låta bli att må lite bättre. I alla fall för stunden. Isn't she lovely, isn't she wonderful sjöng han och jag kunde inte låta bli att generad och knallröd i ansiktet. Det slår Simons uttalande från imorse med hästlängder. Värst vad du ser febrig ut då!

Tack, främling, för att du fick mig att må lite lite bättre.

Det är svårt att erkänna sig besegrad. Det är svårt att lyfta armarna i luften och lämna kroppen oskyddad. Men jag har hört att det ska vara bra att göra så ibland.

Jag har inte suttit på min plats den här veckan eftersom jag har jobbat med internationella så när jag besökte min plats för att flytta tillbaka lite saker så såg jag att jag hade fått en present av Helena nu innan hon gick. Sötaste lilla gosedjuret låg på min plats så jag var bara tvungen att hänga upp honom i lampsnöret. Nu hänger han stadigt med Tiger som jag fick av Milo.

Min nya kompis, dock i mindre format och inte lika jaktsugen.

Idag var Joels och Helenas sista dag. De har tagit tjänstledigt i ett halvår för att backpacka i Australien. Knappt någon på jobbet är avundsjuk. Innan de gick tog de en runda på golvet och sa hejdå till alla som inte ska komma ikväll och kramar och fina ord haglade. Inte utan att jag fick en tår i ögat. Det gav mig ungefär samma uppgivna känsla som alla de gånger då jag har slutat i någon skola och tvingats skiljas från den klass och allt runt omkring som har varit min vardag. Det känns lika mycket i magen varje gång.

Det kommer absolut att bli ett tomrum efter denna galna duo. Onekligen. Jag önskar dem dock all lycka och som jag, med armarna i  kors och med putläpp som en småunge, tjurigt klargjorde för Joel när de hade kramturné så tänker jag minsann inte säga hejdå förrän ikväll. För ikväll blir det fest. Men vi vet inte riktigt vad som kommer att ske med all överbliven alkohol när Weasel inte är här och ser till att allt ordnar upp sig på den fronten.

Om ni är nyfikna på vad JoHel har för sig på resan så kan ni alltid läsa deras blogg som finns i spalten till höger. 

Gå in och läs bloggen, jag snodde bilden därifrån.

Det är lustigt hur väl man lär sig att identifiera folk utifrån deras sätt att gå. Vi är många som knatar fram och tillbaka i lokalerna här på jobbet och sitter man med ryggen till så ser man inte alltid vem som kommer. Men man lär sig att höra. Eller i alla fall jag har gjort det. Anna med de hårda klackarna, Simon med det snabba och korta stegen, Ylva med de ännu kortare och snabbare stegen, Daniel med låånga och lugna steg, Wall-E's klickiga och hurtiga steg. Jesse känner man dock bäst igen utifrån handklappningarna.

När jag gick på Katrineberg gjorde jag samma sak, identifierade folk utifrån deras fotsteg. När vi skulle ha lektion och väntade på folk som skulle komma så hörde man redan på nedre våningen vem som var på ingång. När man (läs Jag) satt en sen kväll i mörka och fladdermusfyllda Filmhuset och jobbade så infann mörkerrädslan sig inte när man kände igen fotstegen som hördes genom det stora huset.

Ingen större överraskning då det är en återkommande längtan, men jag saknar tiden på Katrineberg. Fotolabbet, Filmhuset, grymma festerna på Hultet och i Röda Stugan, pizzerian i Vessige, maten på skolan och främst våra grymma frukostar, vägen till ICA, åkrarna, kyrkan, lugnet, FOLKET..ja, jag saknar Vessige-syndromet (som vi kallade det) helt enkelt. I sommar när skolan blir vandrarhem ska jag dit och mysa. Ta ett par dagar och bara vara i en av de två miljöer som inte har gett mig ett enda dåligt minne. En miljö som bara erbjuder ro i min själ.

Först; Matsalen.
Sen; Omgivningarna.
Sist; Södergården, mitt gamla hem under två år, högra trappuppgången. Huset till höger är Teaterhuset. Till vänster precis utanför bild är Filmhuset och ungefär där kameran är finns Röda Stugan som också är studentbostad.

Jag älskar Muse's nya Undisclosed Desires. Den är så fantastisk. På alla sätt. Jag är så otroligt såld. Texten, musiken, allt. Så otroligt klockren!!

I know you've suffered

But I don't want you to hide

It's cold and loveless

I won't let you be denied

Soothing

I'll make you feel pure

Trust me

You can be sure

I want to reconcile the violence in your heart

I want to recognise your beauty's not just a mask

I want to exorcise the demons from your past

I want to satisfy the undisclosed desires in your heart

You trick your lovers

That you're wicked and divine

You may be a sinner

But your innocence is mine

Please me

Show me how it's done

Tease me

You are the one

I want to reconcile the violence in your heart

I want to recognise your beauty's not just a mask

I want to exorcise the demons from your past

I want to satisfy the undisclosed desires in your heart

Please me

Show me how it's done

Trust me

You are the one

I want to reconcile the violence in your heart

I want to recognise your beauty's not just a mask

I want to exorcise the demons from your past

I want to satisfy the undisclosed desires in your heart

Jag tittade på Extreme Male Beauty igår kväll. Handlar om killar och vad de känner inför att inte se ut som David Beckham, att alltså vara vanliga normala killar. Att tjejer känner press inför alla tusentals bilder på fotomodeller och att de ska behöva se ut på samma sätt för att vara accepterade är inget nytt. Ätstörningar hit och plastikoperationer dit. Vi har hört storyn förut. Men det är inte ofta man får höra en killes syn på det utseendefixerade samhället vi lever i och heller inte deras känslor inför denna press. Hur ofta tänker man på att killar faktiskt också kan se ner på sig själva efter att ha passerat en plansch på en halvnaken och vältränad kändis? Och hur ofta erkänner killar något sådant?
Läste en blogg idag av en kille till synes full av självförtroende och självständighet. I bloggen visade han en helt annan sida, en ödmjuk och kärleksfull sida. Han var öppen med det faktum att han längtar efter den rätta kärleken och att kroglivet bara var ett tidsfördriv under tiden. Att killar kan bete sig som svin erkände han, men ville gärna påpeka att tjejer kan  vara minst lika hemska. Det håller jag helt och hållet med om.  
Att se igenom dessa perspektiv var otroligt uppfriskande och på något sätt känner jag en viss tröst i att killar känner precis som tjejer och som saknar och längtar efter samma saker som tjejer. Det är sällan som de erkänner sådant som sagt. Det är väldigt tröttsamt att bli bombarderad med stenhårda killar som inte visar känslor. Det är fruktansvärt osexigt faktiskt. Kanske är det därför jag aldrig blir kär, för att var jag än tycks gå så träffar jag killar som ser känslor och kärlek som en svaghet. Orka!
Kille eller tjej spelar egentligen ingen roll. Vi är alla människor och alla människor behöver kärlek och uppmuntran. Alla behöver någon som älskar dem villkorslöst precis som de är. Alla är värda det.

Kan någon berätta för mig vad bästa tillvägagångssättet är för att hantera att jag kommer hem på lunchen och väljer att äta fil och müsli och efter att ha haft müslin i en tallrik så blir det kortslutning i någon del av hjärnan och det slutar med att jag har haft nougatsås på müslin istället för fil?

För jag förstår inte hur jag bör bemöta det...