W h i t e S h a d o w s

Idag är det Fars Dag. Jag och min far har som tidigare nämnt ingen bra relation och när saker var som jobbigast mellan oss två, för mer än tio år sedan nu, så kom två personer in i mitt liv och de har hjälpt mig att bli den jag är idag. Två personer som jag skulle göra allt för, mina två musketörer som gör vår trio komplett. För dem har jag inget annat än kärlek så jag ägnar denna dag till att uppmärksamma dem istället.

Mjukis, Charmis, och Hårdis
kärlek.nu ♥
TACK

Lasse liten har ju också släppt nytt. Lite mycket Kent-feeling på skivan, men jag har förälskat mig i Köpenhamn och överallt. Den gör mig glad och sprallig och får mig att dansa här hemma. Jag hoppas att han spelar den när vi ska på spelningen den andra december. Då blir jag glad.

Det du gjorde med mig
Det var stort
Det du gav mig
Jag önskar att du kunde se mig nu
Men tack
Ta hand om dig

Jag håller på att lyssna igenom Kents nya skiva Röd nu. De första låtarna imponerade inte på mig och jag blev lite för snabbt besviken och trodde att hela skivan skulle vara en besvikelse rätt igenom. Sen kom jag till låt nr 5, Sjukhus, och efter det så började det ordna upp sig så nu är jag nöjd trots allt.

Det här är upprörande på så många sätt och vis så det går inte ens att räkna. Hur vågar han??? Jag är nästan personligt förolämpad trots att jag inte ens i närheten av att vara med i Coldplay. Adis var vänlig nog att upplysa mig idag om att Darin är skyldig till denna hemskhet och han bjöd även på lite wejlande mellan samtalen så jag var naturligtvis tvungen att gå hem och lyssna på vad han wejlade sig igenom. Darins slaktande av låten kom som en obehaglig smäll på truten och det får mig att vilja söka upp wejlaren himself omedelbart och kasta onda blickar och äckliga tårtor på honom. Nu måste jag istället rena min våldsutsatta själ och mina besudlade öron om och om igen med Coldplays lysande version istället.

Ger han sig på Fix You så BLIR det personligt på riktigt, var så säker.

DARIN, YOU DO NOT MESS WITH PERFECTION!!!!!! 

Jag vet att veckan inte har pågått särskilt länge, men det känns som att det borde vara torsdag eller så. Under de två dagar som har passerat så har mycket hänt och jag har haft konstant ont i huvudet på grund av det. Jag finner lugn i Carlos Ruiz Zafóns ord och tar mig igenom Vindens skugga i lagom takt. Inte för fort och inte för sakta. Tänkte att jag skulle läsa ut den lagom tills mitt bokpaket kommer ifrån Adlibris. Fånig som jag är loggar jag in på deras hemsida varje dag för att se om det har hänt något mer med bokningen och jag längtar barnsligt mycket tills jag ser att paketet är skickat. När SMS-aviseringen sedan plingar i min mobil kommer jag att skynda ner till Skrapan för att släpa hem det tunga paket och slita upp det som ett barn på julafton. Paketet är fyllt av böcker som jag har velat läsa ett tag nu och jag har inte bestämt mig för om jag ska läsa One Hundred Days of Solitude först eller om jag ska läsa Love in the Time of Cholera först.  Dock vet jag att det blir en av böckerna som Gabriel Garcia Marquez har skrivit i alla fall. Jag har alltid velat läsa den första och Paola har pratat sig varm om den andra. Sedan har jag ju Mias rekommendationer också, Book Thief av Markus Zusak och Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne. Sist men inte minst har prottot (Supreme..!) i mig beslsutat sig för att det är dags för lite Oscar Wilde och jag ska även plöja igenom Jane Eyre en gång till innan jag ser föreställningen.

Jag tror att ens bokhylla säger en del om vem man är. Jag undrar vad min bokhylla säger om mig. Först och främst säger den nog att jag är väldigt lik Mia eftersom det är fastställt att innehållet i våra bokhyllor är relativt lika. Men utöver det, vad kan den säga om mig? Jag har allt från barn- och ungdomslitteratur som Berts dagböcker, Astrid Lindgrens mästerverk och Kittys oändliga mysterier till svenska mästare som Strindberg, Boye och Fröding till amerikanska höjdare som Faulkner och Steinbeck till skräckens klassiker som Shelley, Stevenson, Stoker, Poe och Lovecraft till fantasyns underbara värld hos Barrie, Carroll och Tolkien och så vidare och så vidare. Och jag blev alldeles nyss på nytt oändligt förälskad i innehållet i min bokhylla, jag har verkligen glömt bort att mycket av det jag letade efter på biblioteket förut nu står i min bokhylla. Jag insåg precis att litteraturvetaren i mig verkligen har satt sina spår i den möbel som dominerar min lägenhet.
 
Jag saknar dagarna jag hade under semestern. Då jag kunde ligga i soffan en hel dag och bara läsa, läsa, läsa och verkligen ha ro till att göra det. 

Det finns inget pretto med att läsa böcker. Visst, jag kan förstå om många tror det, men jag har aldrig sett litteratur som något ouppnåligt och jag avskyr att folk känner att det kan vara det. Finns det något härligare än att få begrava sig själv i en bra bok och låta orden på sidorna ta en till en helt annan värld? Det är så totalt oviktigt vem man är eller vart man kommer ifrån för en bok bryr sig inte. En bok blir vad man gör den till. Författaren må ha skrivit boken, men det är läsaren som skapar historian. När jag började läsa litteraturvetenskap var jag fast besluten om att varje bok hade en speciell betydelse och att det viktiga låg i att hitta rätt historia, rätt tolkning. Dock fick jag lära mig ganska snart att texten blir vad jag gör den till och varje historia släpps fri i samma stund som författaren ger sina ord till en läsare. Ingen har rätt att döma den andres val av favoriter för vad som tilltalar varje människa  i en film eller bok eller i musik eller vad det än må vara är något som är personligt. Vem har rätt att döma någon annans personliga vinkel? Jag säger ofta att jag älskar att titta på Djungel-George, att det är en film som får mig att skratta så att jag gråter. Ja, jag vet, det är inte världens bästa film. Men. Vad folk inte vet är att filmen påminner mig om min och min pappas exakt samma dåliga humor, min pappa som jag inte har kommit överrens med sen jag var tio, min pappa som jag mot alla logiska och vettiga regler saknar så att det gör ont. Döm mig nu om du vågar!

I grund och botten så har min inspiration alltid varit att berätta historier och jag har gjort det så länge jag kan minnas. Mina lekar som barn var alltid fyllda med inspiration från allt jag fick uppleva och jag gjorde mängder med radioteaterar på gamla hederliga kassettband som jag tyvärr inte har kvar idag. Jag minns dock känslan jag hade när jag spelade in på band. Jag donade och höll på hur länge som helst och jag älskade det. När jag blev äldre ville jag göra film. Jag studerade och lärde mig massor, men den viktigaste kunskapen jag tog med mig var dock att en film är ingenting utan en historia. Och det är just den som jag är intresserad av. Tekniken kan få en publik att säga "åhh", men en historia kan få publiken att känna. Det är den som får tårar att rinna och skratt att eka i väggarna. Därför blev det litteraturvetenskap för min del. Jag föll tillbaka på något som jag har älskat sen så länge jag kan minnas och det är där jag hör hemma. Bland orden. Bland historierna.  

Första gången jag såg Big Fish tyckte jag inte om den. Vi (som jag minns) hade dragit in till Halmstad, jag, Tobbe, Magnus och Marcus, och vi som de Burton-fans vi är var förväntasfulla till max. Jag tyckte inte om filmen. Om jag minns rätt så var ingen särskilt imponerad då. Andra gången jag såg den var flera år senare. Då blev jag brutalt förälskad direkt och kunde verkligen inte förstå varför jag ogillade den första gången. I helgen såg jag den igen och blev ännu mer förälskad. När sluttexterna rullade gjorde även mina tårar det hejdlöst. Filmen ger en känga till det stela och fantasilösa och "vuxna" tänkandet i dagens samhälle och gör det på ett fantastiskt sätt. Filmen är romantisk och inspirerande och får mig att vilja sätta mig ner och skriva vackra sagor sida upp och sida ner i alla de skrivböcker som väntar på att bli fyllda av drömmar och "ovuxet" tänkande.
    

Den här dagen har varit helt sinnesrubbad på så många sätt och vis. Jag avskyr allt som har med datateknik att göra. Serverbyte = systemkrash = jag helt slut. Jag har inte så mycket mer att ge idag.

Fredag. För er som inte vet. Jag känner mig kreativ idag och därför vill jag hem fortast möjligast så att jag kan lägga kreativiteten på annat än CR. Föga givande i nuläget. Jag pendlar ganska duktigt just nu i att ibland vara helt inne i mitt eget huvud till att sedan vara så långt utanför mitt eget huvud som man bara kan tänkas vara. Me, myself and I är inte helt i fas just nu.

Det fördummar henne.
När hon blundar ser hon det framför sig.
Hon gjorde det svårt för sig själv.
Krånglade till det hela.
Funderade för mycket.
Agerade för lite.
Valde att känna med hjärnan.
Släpp det fritt.  

Jag såg en grupp på Facebook. Mot pedofiler som slår små djur. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag såg det och skratta ännu lite till när folk i gruppen skrev upprört om hur man ska låta djur vara ifred och så vidare. Jag håller med, man ska inte slå djur, varken stora eller små. All typ av djurplågeri är vidrigt och så är det. Men vad har det med pedofiler att göra? Det är väl knappast djurplågeri som är det stora problemet med pedofiler.

Är det bara jag som tycker att gruppen Mot pedofiler som förgriper sig på barn vore mer passande?

Sen jag ställde om klockan har tröttheten varit mer än sjuklig. Men du har ju fått en timme extra, säger folk. Ja, må så vara, men jag är galet trött i alla fall och tack vare min bibel Aftonbladet vet jag nu att jag inte är ensam:

Känns det som om du inte får något gjort på jobbet? Tja, det är förmodligen sant. Det här är veckan då ingen utnyttjar sin fulla kapacitet. Allt kan skyllas på 60 ynka minuter.

En studie i Storbritannien visar att omställningen från sommartid gör folk trötta. Enligt undersökningen går produktiviteten ner med 50 procent veckan efter omställningen till vintertid. 14 procent fick så lite gjort att chefen klagade. Åtta procent orkade inte ens gå till jobbet, enligt tidningen Daily Telgraph.

Jag drömde mycket inatt. Det verkar som att alla drömmar var ute efter att äckla mig på alla sätt möjliga och när jag vaknade så kände jag mig läskigt besudlad mentalt. Sen när Pitbull började besudla mina öron så fort jag satte på MTV så fick det vara nog.

Nog med besudling för idag!

I vanliga fall brukar jag inte sätta på datorn på morgonen innan jag går till jobbet, men idag var jag så illa tvungen. Jag kände att jag inte kunde börja min dag med att lyssna på Pitbull. Då hade min dag varit crap idag igen och igår fick räcka gott och väl. Om jag aldrig behöver lyssna på Pitbull någonsin mer så länge jag lever så är det okej. Faktiskt.

Istället var jag tvungen att lyssna på Pixie Lotts album. Hennes musik gör mig på bra humör och får mig att dansa lite. Precis vad jag behövde en morgon som denna.

Det är helt sjukt så uttråkad jag är. Lite mer än en timme kvar att jobba och minutrarna har nog aldrig varit segare. Jag sitter och går igenom bokning efter bokning för att sammanställa ett dokument och det får mig att vilja dö en smula för det är inte direkt high life. Det har heller inte hjälpt att min hjärna har tvingat mig att sjunga "crappy crappy ass day" i mitt huvud hela dagen lång. Och tillvaron blev heller inte roligare efter att jag åt en banan.

Okej, oh oh oh.. auktion. Vem vill leva mitt liv för en dag? Högsta bud vinner, pengarna går till min julsemester i ett varmt land. It's for a good cause, people! 

Idag är ingen bra dag. Det började med att klockan inte ringde och sen har varje liten sak bara varit tvärtemot av vad det ska vara. Jag och Milo tog en promenad på rasten. Jag fick ett smärre utbrott. Hon började skratta. Av någon anledning tycks jag roa folk när jag blir förbannad och spottar och fräser runt omkring mig. Hon är inte den första som drabbads av en skrattattack när jag känner behovet av att vara förbannad på allt och alla. Jag antar att jag har en tendens att spotta och fräsa över de mest oväsentliga saker när jag är på sånt humör. Som till exempel att tröjan blåser fel i vinden eller att Snickers:en faktiskt gjorde mig mer illamående istället för att göra mig mindre illamående.

- Du är så söt när du är arg, fnittrar hon.

Vi får se hur jävla söt jag bli när jag förvandlas till ett grönt monster som kommer att krossa Skrapan med min lilltå. Be afraid, people. Be very afraid!!

Sprallig och glad kollega på väg hem: I will leave you alone now.
Chef ståendes alldeles bakom i färd att packa ihop för dagen: Thank you!

Det är kärlek det!

Henrik Lange är sjukt kul.


Han har skrivit den här boken bland annat. Varning för skrattattacker!!

HUMOR!!

Igår hängde jag med Milo hem efter jobbet. Vi tog med oss varsinn sallad från de vänliga killarna på Cornetto och så myste vi runt köksbordet ett tag och snackade en massa innan vi beslöt oss för att det var dags att spela Wii Fit. Jag har aldrig spelat det, bara Wii Sports, men tydligen är jag grym och knuffade ner både Milo och Alex från deras förstaplatser. Madde kom dock förbi och utklassade oss båda i rockring så där håller jag tyst. Dock gick den inte obemärkt förbi för oss. Milo bjöd oss på årets skratt i samma gren och jag har grym träningsvärk idag tack vare mina höftrullningar. Jag måste lätt införskaffa detta tidsfördriv. Otroligt roligt!!

Idag ska jag träffa Supreme. Har saknat henne. Hon vill ha med mig på Cats på Cirkus nästa söndag. Jag är bra sugen. Dock är det ju en söndag och i vanlig ordning ska jag må dåligt då. Ska försöka ta sprutan på lördag kväll istället så att jag kan leva på söndagen sen. Eller ja, leva någorlunda i alla fall. Funderar på att ta sprutan på en vardag istället. Utbilda Milo och ta sprutan under lunchtid så att jag kan må dåligt lagom tills jag slutar och sen gå hem och dö en smula tills nästföljande vardag. På måndagar kanske. Då har jag hela resterande veckan på mig att må bra och jag får även chansen att uppskatta söndagarna istället för att alltid veta att jag ska må dåligt då. Jävla skitsjukdom, gå och dö!