W h i t e S h a d o w s

På något sätt blev jag charmad av ett sömndrucket Västerås imorse när jag gick till jobbet. I vanliga fall brukar jag vara svårcharmad vid den tiden på dygnet, men jag kunde inte låta bli att falla för bilarnas trötta ljus i en halvdunkel morgon, likt trötta ögon som måste öppnas för tidigt. Cornetto låg dåsigt i hörnet och lockade med sitt varma ljus i den kyliga morgonen. När jag kom till jobbet tog jag av mig skorna, drog upp benen på min stol, kröp ner bakom min dator och så åt jag frukost vid mitt skrivbord samtidigt som jag gick igenom dagens ärenden.

Det var en vardagsglimt, en stund att värdera till max. Det var mys på hög nivå.

I mina närmast sittande kollegors hjärnor skulle följande kunna ske just nu:

Milo: CR, Pacsoft, listan
Bima: DPD, åkeri, FC
Magl: Proforma, DPD, kredtikund
Jeso: Spåra, pall.ett, H&M
Jowe: Spåra, H&M, CR
Vikn: Spåra, attest, återbetalning

Jag sitter i telefonkö och väntar på att få komma fram till en kund. Jag gungar och fram och tillbaka och ler från öra till öra. Ingen vet varför jag ser ut som en rymling från mentalsjukhuset, men jag vet att Elton John sjunger The One för mig i luren medan jag väntar på att få komma fram. Så i mitt huvud finns enbart följande:

Jag satt här trött som en galning och beslöt mig för att hämta lite te och tänkte väl att det skulle pigga upp mig. Rooiboos har jag druckit förut och det gillade jag ju så då tyckte jag nog att jag kunde dricka det idag också. Jag hämtade min mugg och började dricka. Sen blev jag nyfiken och ville läsa mer om teet eftersom jag inte är en van tedrickare och därför inte kan särskilt mycket om sorterna.

Rooibos innehåller heller inget tein (koffein) som är ett uppiggande ämne, detta gör att teer gjorda av rooibos är lämpligt att dricka på kvällen.

Score!!

Vad gör en viss dag en bra dag och vad gör en viss dag en dålig dag? Jag har ingen aning, men jag vet att känslan lätt kan identifiera så fort man öppnar ögonen på morgonen. Idag när jag vaknade så kändes idag som en dålig dag. Var så galet trött att jag inte kunde hitta ord för det och jag är näst intill säker på att jag nickade till när jag tog en dusch. Sen när jag knatade till jobbet så svartnade det för mina ögon igen som det gör med jämna mellanrum. I hundra av de tvåhundra meter som jag har till jobbet så var jag övertygad om att jag skulle svimma. Jag svimmade dock inte, men jag känner mig yr fortfarande.

Jag hoppas att dagen ordnar upp sig trots allt.

Jag jävlas med jantelagen en smula och säger härmed att jag är stolt över mig själv. Under de senaste dagarna har mycket hänt som har gett mig all anledning att klappa mig själv på axeln. Inget som syns utåt utan det handlar mest om saker i mitt eget tänkande. Det är som jag tidigare nämnt väldigt skrämmande. Men också väldigt befriande. Jag har befriat mig själv från en hel del energitjuvar. Även om det inte bara har varit fysiska mänskliga tjuvar så har det ändå varit tjuvar. Och jag har ingen aning om hur jag gjorde det.

Jag vill fira på något sätt, men vet inte hur. Jag vill i alla fall inte fira med McD. Eller något liknande. Inte ens en Snickers vill jag ha. Kanske borde jag handla god frukt och frossa?

Jag känner mig verkligen helt befriad. Lätt. Lycklig. Energisk.

Jag är rädd för att vänja mig vid det. För jag är rädd att det ska försvinna lika fort som det kom. Så igen, jag tar en dag i taget.

Jag fick hem en låda igår som innehöll större delen av mitt liv. I alla fall sedan jag lärde mig att skriva tills ungefär 2002. Mina dagböcker har hittat hem. I en låda med röda klistermärken på som säger "Aktas". Jag vill mig minnas att jag valde just den lådan för mina dagböcker av en anledning. För att innehållet var skört. Jag har inte läst böckerna sedan jag skrev dem. Har inte tordats för jag har alltid vetat att tjejen som skrev dem till största delen inte alls mådde bra då. Igår satt jag på hallgolvet och läste. Jag skrattade. Jag våndades. Jag fick ångest. Jag såg hur långt jag har kommit sedan dess. Jag mindes hur jag lärde känna vänner. Vänner som jag har kvar än idag. Kärlekar. Under en viss tid ungefär en ny kärlek varje vecka. Jag läste om när jag blev kär i "brossan". Jag var tydligen tretton år. Han var femton år. Han sa att han var kär i mig en fjärdedel av sitt hjärta. När jag läste det dog jag av skratt flera gånger om och jag skrattar ihjäl mig så fort jag bara tänker på det. Med facit i hand och en vänskap som i dagsläget är sexton år gammal så kan jag se att han redan vid femton års ålder snackade en massa skit. Ungefär precis om han gör idag. Skillnaden är väl bara att jag i dagsläget kan se igenom det utan att ens anstränga mig. Det ska bli mig ett sant nöje att jävlas med honom om hans gamla skitsnack.

I helgen drömde jag en dröm. Om tre personer som har funnits eller finns i mitt liv. Tre personer som alla representerar en plågsamma minnen. Jag drömde att jag släppte taget om dem alla tre. Tillät mig själv släppa det förflutna som funnits ovanför mitt huvud som ett svart moln så länge. I söndags när jag vaknade kände jag mig lättad. Och livrädd. En av personerna vill jag inte släppa alls, men det är nog nödvändigt. Det är där min separationsångest kommer in.

Att släppa taget innebär att gå vidare. Rädd blir jag för jag vet inte vad jag ska gå vidare till. Jag är van att veta. Att ha den tryggheten. Alltid veta nästa steg och att alltid veta hur jag kommer att må och hur jag ska hantera allt. Nu vet jag ingenting. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Förmodligen bra. Men nu är det mest förvirrande. 

Vem vet vad man får när man lär sig att släppa taget? Jag tar ett steg i taget och sedan får vi helt enkelt se. 

Jag vet inte riktigt vad Freud gjorde med mig i lördags...

Idag är det fredag. Dock har jag trott att det har varit fredag i tre dagar nu. Imorgon ska jag med hela tjejligan till Stockholm för att inkassera min födelsedagspresent. Det blir alltså teater, Freuds cigarr, på Boulevardteatern. Att det är Paola som har beställt biljetter råder det inget större tvivel om.

Ticnet beskriver den på följande vis:
Tänder du på fel personer? Blir vissa saker fel hela tiden? Vem är det som tjatar i ditt huvud? Ser din fru ut som din mamma? Älskar du stångkorv med sauerkraut? Är dina instinkter otämjda? Kom och lägg dig på divanen hos Freud på Bouelvardteatern.

Svenska Dagbladet menar att föreställningen är mästerlig pedagogisk underhållning. Ska bli intressant att se.

Freuds cigarr

Jag är övertygad om att min läkare som jag var till sist har vunnit sin licens i en pokermatch. När Mikaela skulle ge mitt läkarintyg till chefen sist så uppmärksammade hon läkarens namn och klargjorde ganska snabbt att han var värdelös. Jag måste bekräfta det nu. Min hals som skulle läka om jag tog det lugnt har inte läkt och jag har aldrig tagit det så lugnt som när jag var sjuk. Trots det så ser min hals värre ut nu är när jag var sjuk och jag funderar på om kanske skulle kunna extraknäcka på andra typer av telefonlinjer än den jag sitter på dagligen med tanke på hur jag låter.

Jag behöver någon form av receptbelagda droger, det är ett som är klart.

När jag kom till jobbet imorse hade jag fått en present inslagen i ett fint Posten-band (som man vanligtvis har passerkortet hängandes i). En skiva. Terror sprids i mitt ansikte när jag uppmärksammar den och Änglamössen avlider nästan av skratt när de ser min min. Mikael Persbrandt är INTE okej. Aldrig någonsin. Mikaela vet detta. Nu tänker hon tvinga mig att lyssna på när Sveriges absolut största fiasko sjunger också. Jag klarar inte av det. Jag känner spontant för att gå hem och gräva ner mig i sängen och tappa allt hopp om mänskligheten. Persbrandt är INTE okej, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Jag har fått äran att utbilda mina kära kollegor i ett av teamen idag. Förra veckan knåpade jag ihop en Power Point-presentation över det jag skulle prata om och idag var det dags. Jag är inte så kaxig när det gäller att stå och prata inför folk, jag tycker inte om det alls.

När jag var klar hojtade chefen till gruppen att jag hade varit nervös innan och att jag inte skulle bli så röd i ansiktet när han sa det. Genast lyckades mina knallröda kinder utföra miraklet att värma upp hela kalla konferensrummet på nolltid. Dock gjorde mina åhörare klart för mig att min nervositet inte märktes alls så det tackar jag för.

Imorgon är det dags att utbilda mitt team och på måndag är det där för det tredje teamet. Det är faktiskt så att jag förtjänar att äta pasta med smält mozzarella efter det här.

En persons röst gör så otroligt mycket för sången. Vissa låter fullständigt hemska när de öppnar munnen och det är inget som jag brukar ha för vana att lyssna på då. Sen finns det vissa vars röst som kan få den allra piggaste av människor att somna vackert med ett leende på läpparna. Billie Joe Armstrong har en fantastiskt fin röst. Last Night On Earth bevisar det. Ser inte möjligheten till att det kan vara något annat än bra.

Last Night on Earth, live i Globen 2009-10-11

Last Night On Earth, albumversionen

Senast i lördags kväll uttryckte jag min stora avundsjuka för att Madde skulle se Green Day nästföljande dag. Igår runt halv tolv ringde hon och undrade om jag skulle med på Green Day-konsert med tillhörande hotellnatt på Globen Hotell eftersom en i sällskapet inte kunde följa med. Sagt och gjort. Fick komp av chefen för måndag förmiddag och klockan ett var jag Green Day-inlyssnad och peppad som en Duracell-kanin på speed så då kom Madde, Andreas och Mange och hämtade mig och så styrde vi kosan mot Stockholm. 

Globen-området var packat med emosar som suttit ute sen Gud vet när och när regnet började falla på allvar tyckte jag lite synd om dem där jag stod och beundrade utsikten från vår balkong på tionde våningen. Lite mat ville vi såklart ha så vi gick och åt och sen vid åtta på kvällen äntrade vi Globen och strax därefter blev jag återigen påmind om varför jag älskar att gå på konsert. Stand up!! beordrar Billie Joe Armstrong så fort han kommer ut på scenen och 13 500 människor lyder slaviskt. Fjortis efter fjortis med hjärtformade granater i ögonen blir uppslitna på scenen för att få en stund i rampljuset med idolerna. Som tack för min kompledighet ringer jag chefen som avtalat när Basket Case körs igång så att han också för höra. Inte alla som har Green Day i vardagsrummet. Allsången under kvällen vet inga gränser och när Billie Joe slänger sig ner på alla fyra efter att hela publiken har sjungit refrängen ur Boulevard of Broken Dreams för honom så är min gåshud total. Globen gungar bokstavligt talat och killarna på scenen är sjukt begåvade och kan likt Coldplay och Chris Martin, i augusti, konsten att underhålla en publik. Grymt drag i två och en halv timme och jag har blåmärken på händerna av allt klappande, ont i halsen efter allt jublande och träningsvärk i rumpan efter allt dansande och hoppande. Jag har haft turen att få gå på två av årets bästa konserter och jag kan inte annat än att tacka och ta emot. 

Lite alkohol och en trång natt senare så sitter vi alla i Globens restaurang och proppar i oss hotellfrukost och sedan kör vi hemåt till verkligheten igen och väl tillbaka på jobbet efter lunch så inser jag hur avslappnande de senaste tjugofyra timmarna har varit för mig. Jag sätter mig vid skrivbordet och tycker att det känns som att det var flera veckor sen jag var där trots att jag faktiskt var där i fredags som senast. Mycket kan hända med lite musik, rätten att släppa loss som en galning och tre av jordens absolut roligaste och galna människor att göra det med. Jag skojar inte när jag säger att jag har skrattat så att jag har ont i käkarna. TACK för tjugofyra underbara timmar som jag verkligen behövde.

Fantastiskt!!!!!


När Billie Joe säger att man ska stå upp så ställer man sig upp och man älskar det.

Arbetsveckan börjar närma sig slutet och som en av min chefer har gått runt och sjungit hela dagen så är det dags för "fredagsmyyyys". Nivån är sällan hög här på fredagar kan jag lova. Det är lika underbart varje gång. Vart är (annan chef)?? Sist vi såg honom satt han fast i kavajen på vägen ut? säger en medarbetare. HE SAT FAST IN THE KÄVEJ, klargör den sjungande chefen på perfekt svengelska och halva jobbet som är trötta och därmed har låg humor börjar tokskratta.

Det är ett delikat och roligt gäng jag tvingas spendera mina vardagar med, det är ett som är säkert.

Your hearts know in silence the secrets of the days and the nights.
But your ears thirst for the sound of your heart's knowledge.
You would know in words that which you have always known in thought.
You would touch with your fingers the naked body of your dreams.

Och så var det ju det där med att dygnet har för få timmar.

Tankarna maler i huvudet på mig. Saker byggs på hela tiden innan jag har hunnit med att reda ut det som redan har slagit tält i mina tankar. Innan jag vet ordet av det så har tältet blivit till det där våningshuset som Lasse sjunger om. Men kanske kan tycka att jag borde ha haft tid att reda ut saker och ting när jag var hemma och var sjukskriven i två veckor, men inte helt otippat så var jag upptagen med att vara sjuk då. När tankarna sträckte sig längre än till vad jag borde förtära under dagen för att överleva så blev det för mycket.

Jag är läskigt sugen på thai.. Igen..

Det är sjukt vad som tilltalar en ibland. Imorse vaknade jag som sagt klockan 05.00 och då satte jag på MTV i vanlig ordning för att inte somna om. Taylor Swifts dök upp i rutan. Ni vet Kanyes offer på MTV-galan som vackert fick stå över sitt tacktal till förmån för Beyoncé som i sin tur sedan gav rampljuset tillbaka till Taylor när hon fick sista priset för kvällen.

I alla fall. Taylors låt You belong with me med video visades och den gjorde hela min dag utan tvekan. Låten tillsammans med den otroligt charmiga (och klyschiga) videon tilltalade den unga tonåringen i mig och jag drabbades av en plötslig lust att tugga bubbelgum och sjunga in i min hårborste samtidigt som jag dansar omkring på möblerna. Den här känslan har jag burit med mig hela dagen och jag kan erkänna att jag till och med dansade till inne på jobbets toa framför spegeln en gång idag. I handen hade jag en osynlig mikrofon. Såklart. Ännu ett tillfälle då förmågan att få upp armarna i luften hade varit ett stort plus för känslan. Låten har spelats i mitt huvud hela dagen också och som vanligt innebär det att jag börjar sjunga högt ibland. Blir jag för inne i tankarna kan jag lätt glömma att jag befinner mig bland folk. Eller så kan jag glömma att alla kan se rätt in i mitt upplysta kök när det är mörkt ute och istället dansa loss som en galning tills jag kommer på mig själv. Som nyss då alltså.

Jag är fylld av energi. Jag har inte mått så här bra på otroligt länge. Hoppas att det håller i sig. Det är nästan så att jag tror att två veckors monstersjukdom faktiskt bidrog med något positivt ändå. Även om min husläkare säger att det är en myt så tänker jag tro att alla virus och baciller sen augusti 2008 har fått sig en omgång och därmed rensats ur min kropp. Jag tänker tro det ett litet tag till i alla fall. För just nu mår jag bra av det.

Ibland skrämmer jag mig själv. Sent igår kväll tänkte jag på vissa saker. Saker som jag inte alls trodde skulle ske egentligen, men av någon anledning så tänkte jag på det under en snabb minut. Det jag tänkte på har hänt nu visar det sig. Helt sjukt. Otippat. 

Det här har hänt mig så många gånger nu och speciellt på senaste tiden. När jag tänker sakerna ifråga så är det knappast så att det är saker som jag tror ska ske, det dyker bara upp i skallen av någon anledning och försvinner lika fort och så tänker jag inte mer på det. Sen sker detta som jag tänkte på inom en väldigt snar framtid i alla fall. Visst, självklart händer sånt här alla då och då, men det är skillnad på att känna på sig och att känna på sig har jag märkt. Ibland blir jag på riktigt rädd.

Imorse vaknade jag klockan 05.00 av en dröm där jag skulle segla till Finland i en gigantisk uppochnervänd lakritsbåt. Inte gigantisk i jämförelse med en människa, då var den oerhört liten och skulle aldrig stå emot starka vindar på öppet hav. Dock var den gigantisk i jämförelse hur stor en lakritsbåt egentligen är. Tolkning, någon?

Min tidiga morgon betyder att jag kommer att vara näst intill död vid elva. Idag kommer dessutom att vara en lång dag. Slutar fem. Sen blir det chokladprovning och sen ska jag få massage. Kanske kan spänningarna i min nacke äntligen släppa?!

Tur att jag har receptbelagda piggpiller!

Det är töntigt kallt ute. Jag är inte imponerad alls. Träffade Mia efter jobbet och vi tog en lång och mysig fika. Dock inte en vrålfika, men en vacker dag så. Hon hade varit på en föreläsning med Aidan Chambers som jag väldigt gärna hade velat vara med på, men eftersom jag varken är bibliotikarie eller lärare så fick jag vackert söka paket på jobbet istället. Tack vare föreläsningen så följde dock långa och givande diskussioner om barn och litteratur och relationen mellan dessa parter. Skulle kunna prata om sånt tills allas öron blöder.

Viktigt att komma ihåg: Författaren skapar inte historian, det är det läsaren som gör.

Aidan Chambers


Dansa på min grav. Väldigt bra.

Jag har två Hampus:ar. Den ena är min syster pojkvän och sambo. Han är nitton år. Den andra är min kusin och han fyller nio år imorgon.